Bogbind 131 dels genom stora donationer, dels genom hans av reduktionen förorsakade ekonomiska obestând. De de la Gardieska bokbanden karaktäriseras av pärmstämpeln i mitten med vapnet i olika varianter eller monogram; i övrigt oftast endast enkla bårder. Under senare hälften av 1600-talet nådde de franska modeströmningarna i fråga om bokbandsdekoren även Sverige: guldtryck med »fers pointillés«. Nyheten synes ha förmedlats av en till Sverige överflyttad fransk bokbindare vid namn Jacques → Morel, som aldrig lät inskriva sig i det stockholmska bokbindarämbetet, utan arbetade som fri mästare i hovets tjänst. År 1650 får han lön på stat och trettio år senare går han bort. Han har utfört enklare och rikare band i »Du Seuil-stil«. Storhetstidens främste bokbindare i Sverige var dock Christoffer → Reussner, som 1674 blev mästare i Stockholm. Hans band karaktäriseras av en rikare eller enklare spetsbård samt spegel med bladornament i hörnen och i mitten ett ornament eller ett ägaremärke. Men han utför även rikare bokband med en i guldtryck utförd utsmyckning, helt täckande pärmarnas yta och bestående av hela och halva solfjädersornament samt palmblad, som bilda sammanhängande fält. I samband med en bandflätning kom denna ornering att för lång tid framåt karaktärisera de mästerstycken, som utfördes i Sverige. Den engelska s.k. vaggmeds-stämpeln kom också till Sverige vid denna tid och användes i Nathanael → Goldenaus verkstad. Tiden efter storhetstidens slut var för Sverige en kulturell nedgångstid, som karaktäriserades av fattigdom och torftighet på det konstnärliga området. Man lever i begränsade karolinska traditioner men börjar dock snart nog repa sig. Med återupptagandet av slottsbygget i Stockholm kom nya fläktar in i Sveriges konstnärliga liv. De inkallade konsthantverkarna medförde nya impulser från Frankrike och befruktade på alla områden det svenska konsthantverket. Det var nu rokokon gjorde sig gällande med sin rika ornamentsskatt av naturalistiska rankor, musslor och rocailler. Det är dock först vid mitten av 1700-talet, som vi påträffa rokokon i bokbandsdekoren, men den framträder liksom i Frankrike aldrig så utpräglad på bokbandet som inom andra områden. Det utbildar sig en frisk nationell särprägel med en sober, men ändock frodig mönsterfördelning. Det är framför allt stockholmsbokbindaren Christoffer + Schneidler, som har inaugurerat den svenska rokokon inom bokbandsdekoren. Den fria rokokon följdes emellertid ute i Europa av en ny klassicistisk riktning, som ganska hastigt gjorde sitt inträde i Sverige. I vårt land har den fått sitt namn efter tidens ledande kulturpersonlighet Gustaf III och detta med rätta, ty konungen har varit en stark främjare av de nya riktningarna, som han vid ett besök i Frankrike 1771 kom i intim kontakt med. I stället för rokokons böljande linjer och buktande inramningar framträda nu à la grequer, rätlinjiga ornament och bårder, antika figurer och emblem. Materialet är i allmänhet röd marokäng eller marmorerat kalvskinn. Binden, som tidigare allmänt varit upphöjda, markeras mot periodens slut alltmera sällan, och ryggarna komponeras som en helhet. Den gustavianska stilen efterträddes vid början av 1800-talet av empiren eller Karl * Johans-stilen, som är en strängare fas av den äldre klassicistiska riktningen. Den kom aldrig att så helt prägla det svenska bokbandet som 1700-talets stilar. De gustavianska traditionerna levde länge kvar med oförminskad kraft i bokbindarverkstäderna i Stockholm och den svenska landsorten. En särställning intar emellertid Johan → Berggren i Lund, som under inflytande från England utbildar en egenartad personlig stil. Senare under 1800-talet, sedan de klassicistiska strömningarna i Europa efterträtts av ett nytt friare kompositionssätt, som inom konsthantverket ånyo tog upp motiven från den på 1700-talet levande rokokon, kom nya riktningar för bokbandens dekor att göra sig gällande. Man hade emellertid dock en kortare mellantid, då gotiska motiv togos upp, framför allt å band, som omslöto religiös litteratur. Men snart nog blevo de nya rokokomotiven helt dominerande. Man använde sig fortfarande av guldtryck, men blindpressningen blev allt mera på modet. Man blandade också ofta guld- och blindtryck. Ornamenten sakna emellertid helt och hållet den grace och elegans, som utmärkte 1700-talet. De äro grövre och klumpigare och fylla stora delar av pärmarnas ytor. På 1860-talet blir antiken ännu en gång aktuell, och med en ny klassicistisk strömning komma nya klassiska motiv in i bokbandsdekorens ornamentsskatt, men man börjar även försöka sig på nya uttrycksmöjligheter som t.ex. lädermosaik. Det slutande århundradet karaktäriseras av de strömningar från England, som sökte få en förnyelse av konsthantverket genom ett