Boghandel 143 problem i norsk bokhandel er kalt ekstensjonsproblemet: hvorledes skal boken gjøres lett tilgjengelig i det vidstrakte landet med den grisne befolkning? Hver ny veistomp, hver jernbane, hver ny båtrute har derfor alltid betydd en velkommen provins til bokhandelen lagt. I 1944 var det 304 boklader i landet. J. Grundt Tanum 6& S. Schetelig: Den norske bokhandlerforening 1851—1926, 1926; J. Grundt Tanum: En bedre bokhandel, Norsk bokhandels oppgave og framtid, 1945; T. Baandseth: Bokhandelens ekstensjonsproblemer, 1946; V. Sønstevold & H.L. Tveterås: Den norske bokhandels historie (under utgivelse). H.L.T. Sverige. Förrän en organiserad förlagsverksamhet uppstått i Sverige i och med Svenska bokförläggareföreningens stiftande 1843 (dess namn var t.o.m. 1853 »Svenska förlagsföreningen«), kan man ej tala om en ordnad svensk bokhandel. De äldsta svenska tryckalstren, vilka ju som regel voro avsedda för gudstjänstbruk, försåldes i stiften genom stiftsstyrelsernas försorg, och på 1500-talet förmedlades all bokspridning av kringresande bokförare, vanligen tyska bokbindare. Om en sådan tysk bokförare, Herman → Sulke, vet man, att han år 1591 hade en verklig boklåda i Stockholm, och att han där utövade en ganska omfattande förlags- och bokhandelsaffär. Vid början av 1600-talet låg bokhandeln ännu helt i dessa bokbindare-bokförares händer, och då t. ex. privilegium år 1613 utfärdades för boktryckaren Eskil + Mattsson i Uppsala, förbjöds denne uttryckligen att hålla öppen gatubod »och sinne Exemplaria således utmångla, uthan låthe Bokförere niuthe sitt wilkor«. Sålunda hade sedvanerättsligt den svenska bokhandeln kommit i bokbindarnas händer, och deras monopol fick statsmaktens sanktion, då bokbindarämbetets skråordning år 1630 stadfästes, och en paragraf fastslog deras ensamrätt till all handel med bundna böcker. Att trots detta enstaka bokhandlare finnas från denna tid och längre fram i århundradet, beror på, att oinbundna svenska böcker och även bundna utländska böcker voro undantagna från bokbindarnas monopol, och att dessutom myndigheterna från fall till fall gav privilegium på bokhandel åt personer utanför skrået. Sålunda hade boktryckaren och bokförläggaren Ignatius → Meurer öppen bod för sina förlagsartiklar, Christoffer → Reussner likaså, ehuru under protest och klagomål från bokbindarnas sida; boktryckarfamiljen → Keyser hade troligen också boklåda. Huru förlamande bokbindarnas maktställning ändock verkade, har man ett gott be- vis för i en inlaga av Niclas → Wankijf, boktryckare och förläggare i Stockholm vid 1600-talets slut. Han hade utgivit stora arbeten som två helbibelupplagor 1674 och 1688, Widekindis svensk-ryska krigshistoria 1671 o.a., och han klagar i sin begäran om bokhandelsprivilegium, att hans dyrbara böcker blevo liggandes såsom i mörkret osålda, därför att ingen vet, var de finnas att köpa. Det blev först i mitten på 1700-talet som någon ändring kunde komma till stånd, och härför har man huvudsakligen en man att tacka, den initiativrike boktryckaren, förläggaren och bokhandlaren Lars → Salvius, som blivit kallad den svenska bokmarknadens reformator. Det var på hans initiativ som den århundradelånga striden mellan boktryckare och bokbindare-bokförare avblåstes genom att regeringen gav boktryckarna fri försäljningsrätt för deras tryckarbeten, och först genom denna åtgärd kunde grunden överhuvudtaget läggas till en svensk bokhandel. Det reglemente, som 1752 utfärdades för boktryckerierna i riket, stadgade nämligen, att boktryckarna för avsättningen av sina förlagsartiklar skulle få hålla kommissionärer i de större städerna och även få sälja bundna böcker. Av mera betydande bokhandlare under 1700-talet kunna nämnas Johan Henrik → Russworm och hans efterträdare Gottfried → Kiesewetter, boktryckaren och stilgjutaren Peter → Momma, Johan Christoffer → Holmberg och Uppsala-bokhandlaren Magnus → Swederus. I början av 1800-talet funnos i Stockholm 9 eller 10 boklådor och på 1830-talet 16 à 17, Uppsala hade 3 och Lund 1 bokhandel, men i den övriga landsorten låg bokspridningen huvudsakligen i händerna på allsköns kommissionärer utanför bokhandelsvärlden, präster, lärare, studenter, specerihandlare o. a. Av betydande bokhandlare kunna från det tidiga 1800-talet nämnas Carl- Deleen och Anders → Wiborg i Stockholm, Lars Gustaf → Berglund i Uppsala och latinprofessorn Johan + Lundblad i Lund. Det blev två utlänningar, som skulle föra fram den svenska bokhandeln till en aktad ställning i landet, de från Danmark inflyttade bokhandlarna C.W. K.→ Gleerup och Adolf Bonnier. Gleerup öppnade bokhandel i Lund 1826 och Bonnier i Göteborg 1827, och från denna tid kan man med rätta räkna den svenska landsortsbokhandelns födelse. Är 1843 stiftades »Svenska bokförläggareföreningen« på initiativ av boktryc-