Bogkunst 159 spilte en stor rolle i 20- og 30-årene. De mest betydningsfulle av våre moderne bokkunstnere er allikevel Sverre → Pettersen og Carsten → Lien. Den første har helt fra begynnelsen av 20-årene hatt sterk innflytelse på den norske boks utseende. Bak den spinkle klassisisme i denne første tiden, 30-årenes funksjonalisme og de sidste års tendenser mot en rikere dekorasjon spores stadig Sverre Pettersens kunstneriske vilje. Tross de stadig sterkere bestrebelser mot en slik helstøpt bokkunst må en allikevel si, at den norske bok har vært mer preget av den rene illustrasjon, og denne har ikke alltid vært i tilstrekkelig forbindelse med bokens øvrige utstyr. Flere av våre kjente malere og tegnere har laget store illustrasjonsarbeider i pakt med tradisjonen fra Erik Werenskiold og har dessuten tatt i bruk de nyeste metoder for farvetrykk. De senere års bestrebelser har nettopp gått ut på å skape overensstemmelse mellom denne rene illustrasjonskunst og de typografiske og arrangementsmessige krav bokkunsten stiller. Enkelte unge kunstnere og profesjonelle boktegnere har tatt opp disse problemene med voksende interesse, og våre mest kjente trykkerier og forlag er kommet dem imøte med stor forståelse. Norsk bokkunst, I—II, 1918—30; T. Kielland: Har norsk bokkunst et ansikt? (Kunst og kultur, XXI, 1935). R. R. Sverige. Under boktryckarkonstens inkunabeltid kan man helt naturligt icke tala om några särdrag, som skulle kunna ange en nationell svensk bokstil. De första boktryckarna i Sverige voro nordtyskar. Sina stilförråd förde de med sig eller kopierade dem efter tyska och holländska förebilder; illustrationerna — träsnitten — voro likaledes som oftast kopior. Då vår förste svenske boktryckare — Pawel → Grijs i Uppsala — blev föreståndare för det av domkapitlet ägda tryckeriet år 1510, hade han att arbeta med ett typografiskt material, som var sammanfört från många håll, bl.a. återfanns där samma stil, som Joh. Snell använde för tryckningen av → »Dialogus creaturarum« 1483. Vid reformationens införande grundlade Gustav Vasa det kungliga tryckeriet i Stockholm 1526, och till dess föreståndare kallades Lübeckerboktryckaren Georg- Richolff d.y., som samma år fullbordade den första översättningen av Nya testamentet. Han återvände till Tyskland efter det tryckningen var färdig, men återkom till Sverige troligen 1539 och färdigställde då i Uppsala åren 1540—41 vår första helbibel, Gustav Vasas bibel. Dessa två böcker äro de största och vackraste tryckarbeten, som utgåvos under 1500-talet i vårt land. Till Nya testamentet använde Richolff ett schwabachsnitt, och ett sådant typsnitt använde han också som brödstil till Gustav Vasas bibel, men till titelblad, rubriker och kapitelöverskrifter användes fraktur. Frakturen blev sedan allenarådande i svenskt boktryck till långt in på 1700-talet och kom ej helt ur bruk förrän vid 1900-talets ingång. De svenska 1500-talstrycken hade ofta rikt smyckade titelblad, vanligen med träsnittsramar och stora utsirade anfanger, vilket bidrog till att göra texten dekorativ. För illustrering av böckerna användes träsnitt, och dessa gå vanligen tillbaka på tyska konstnärer, varav den förnämste är Georg Lemberger, som smyckat Gustav Vasas bibel. 1600-talets böcker trycktes till övervägande delen med frakturstil, men även schwabach användes, och 1628 trycktes för första gången en hel svensk bok med antikva, »Swerikes rikes stadz lagh«, vilket dock blev ett isolerat försök, som ej upprepades förrän 1718, då antikvasnittet åter kom till användning för Lars Robergs »Lijkrevnings tavlor«. Titelbladen karaktäriserades under 1600-talet av långa titlar, som typografiskt grupperades med stilsorterna växlande från rad till rad, och de omgåvos ofta av rössjeramar. Sådana förekomma även till inramning av texten. För illustrering av böckerna började kopparsticket konkurrera med träsnittet. Den stora utveckling, som boktrycket kvantitativt genomgick under detta århundrade, motsvarades ej av någon större kvalitetsökning hos böckerna. Visserligen utgåvos storartade praktverk som Gustav Adolfs bibel (1618), Kristinas bibel (1646) och de magnifika kopparsticksverken från århundradets senare del, men för boktrycket i gemen kan man nog säga, att århundradet innebar en stagnation. Under 1700-talets första årtionden kan man ännu ej märka någon förnyelse inom det svenska bokhantverket. Dock började redan röster höjas för att bryta frakturstilens ställning som en nationell svensk stil, och 1723 utgavs en översättning från engelskan av Racines »Andromache«, tryckt med antikva och försedd med företal av censor librorum Johan Rosenadler, där denne varmt förordar detta typsnitt framför frakturen. F.o.m. 1743 trycktes Vetenskapsakademiens Handlingar med antikva, och därmed börjar denna stils konkurrens med frakturen, en konkurrens,