176 Bogtryk kade med outtröttlig energi för organisationen av svenskt bokhantverk och bokhandel. Det var på hans initiativ som den gamla hätska tvisten mellan boktryckare och bokbindare avgjordes till de förras förmån, 1752 tillkom Kungl. Maj:ts förordning om boktryckerierna i riket, och samma år stiftades → »Boktryckerisocieteten«. Vid denna tid — mitten och slutet av 1700-talet — började den romanska bokstavsformen (antikva) vinna inträde i svenskt boktryck, även om den gotiska stilen (fraktur) ännu behöll herraväldet och först vid slutet av det följande århundradet helt utträngdes från den svenska bokframställningen. Det är också vid denna tid som boktryckarna börja visa större intresse för den vackra boken; böckerna tryckas med luftigare och lättare typsnitt, läckra kopparstick ersätta träsnitten och formaten bli mindre och händigare, men denna blomstring blev kort och redan vid seklets slut var en nedgång skönjbar. Vid 1800-talets ingång funnos i Stockholm 13 boktryckerier och i landsorten 22, av vilka knappast något kan kallas betydande. Ärhundradet karakteriseras för boktryckets del helt av de uppfinningar, som förvandlade bokhantverket till bokindustri. Är 1829 inköpte landets då störste boktryckare, N. M. → Lindh i Örebro, den första snällpressen, och Lars Johan → Hierta inköpte år 1838 patentet till stereotyperingsförfarandet, som möjliggjorde de många och stora upplagor, som en stigande folkbildning och läslust krävde. Ett viktigt steg mot bokens demokratisering nåddes vid århundradets mitt genom uppfinningen av träpapper, som i hög grad förbilligade pappersframställningen. Då därtill 1810 och 1812 års tryckfrihetsförordningar medgåvo varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, få trycka och utgiva skrifter, skapade dessa faktorer tillsammans ett enormt uppsving för boktryckerinäringen. Verkliga storföretag växte upp, men med den fortgående industrialiseringen följde en sjunkande nivå rent kvalitativt, som mot slutet av århundradet hotade att bli katastrofal. I opposition mot denna förflackning bôörjade omkring 1890 boktryckaren Waldemar → Zachrisson en kampanj för bokhantverkets renässans och för skapandet av en fast boktryckareorganisation för att tillvarata yrkets angelägenheter. År 1893 stiftades »Svenska boktryckareföreningen«, och en viktig punkt på dess program var ordnandet av en god yrkesutbildning. Sålunda tillkom 1903 »Skolan för bokhantverk«, och undan för undan har sedan grundats sådana yrkesskolor i flera städer. År 1944 invigdes »Grafiska institutete, som avser att ge en högre utbildning för den grafiska industrin. Med allt detta arbete har mycket av det förfall, som följde på industrialiseringens genombrott under 1800-talet, kunnat bekämpas, och trots att den grafiska industrin fått en lavinartad utveckling under 1900-talet — år 1870 funnos 91 snällpressar i landet, år 1935 funnos 1349 —, stiger oavbrutet den konstnärliga standarden inom boktrycket. Är 1900 funnos i Sverige 305 boktryckerier med 5,275 arbetare och ett tillverkningsvärde av 11,000,000 kr., år 1943 (vilket är det senaste år, från vilket uppgifter finnas tillgängliga i Sveriges officiella statistik) funnos 697 tryckerier med 19,638 anställda och ett tillverkningsvärde av 270,000,000 kr. G.E.Klemming £& J.G. Nordin: Svensk boktryckeri-historia 1483—1883, 1883; H. Schück: Den svenska förlagsbokhandelns historia, I—II, 1923; I. C o llijn: Översikt av det svenska boktryckets historia 1483 —1700 (S. D a h 1s Bibliotekshandbok, I, 1924); Samme: Sveriges bibliografi intill år 1600, I—III, 1927—38; B. Möller: Svensk bokhistoria, 1931; N. Wessel: Svenska typografförbundet 1887—1936, 1937; Svenska Boktryckareföreningen 50 år, 1943. B. À. Teknik. I det store og hele foregaar Fremstillingen af Bøger og andre Tryksager i det moderne Bogtrykkeri paa samme Maade og i samme Rækkefølge som i Bogtrykkerkunstens Barndom. Redskaber, Værktøj og Maskiner har ændret Form, efterhaanden som Udviklingen har krævet det, men det vigtigste Arbejde indenfor Trykkeriet er stadig Sætning og Trykning. Sætterens Arbejde er Fremstilling af Satsen, enten som Haandsats eller Maskinsats, den førstnævnte tvinges dog mere og mere i Baggrunden af→ Sættemaskinen. Maskinsatsen bruges væsentlig til Bøger, Aviser og Tidsskrifter. Til andre typografiske Arbejder som Akcidenser eller skematisk Sats anvendes saa mange forskellige Tegn, Streger og Ornamenter og i saa uensartede Opstillinger, at det nødvendigvis i meget høj Grad kræver Haandens Medvirken (Haandsats). Her er Skrifttegnene eller Typerne støbt af en Legering af ca. 70 % Bly, 20 % Antimon og 10 % Tin; denne Blanding varierer noget efter de forskellige Formaal, og Typerne er inddelt i Skriftarter, som igen findes i mange Størrelser (Grader). Skriften med dertil hørende → Udslutninger er ordnet i Skriftkasser, inddelt i Rum (Fag) af noget varierende Størrelse. Fordelingen er foretaget saaledes, at de hyppigst forekom-