282 Exlibris först träsnittet för att så småningom utträngas av kopparsticket. Bland träsnittsexlibris från denna tid står friherre Paul Khewenhüllers (död 1655) i särskilt hög klass; det erinrar något om dem, som Lucas Cranach d. ä. i mitten av 1500-talet gjorde för hertig Ulrik av Mecklenburg. Under 1700-talet ökas användningen av exlibris starkt. De flesta äro tryckta i kopparstick; i den mån träsnitt förekommar, äro de vanligen framställda medelst stockarna till Cedercronas vapenbok över den svenska adeln och äro alltså vapenexlibris. Dessa stockar försåldes efter år 1764, då Carlskiölds kopparstuckna vapenbok utkom. Typtrycksblad förekomma även rikligt Motivvalet blir nu friare, och man påträffar vid sidan av de många heraldiska framställningarna även landskaps- och allegoriska bilder samt mot slutet av seklet biblioteksinteriörer. Kända konstnärer börja nu ägna sig åt exlibriskonsten och signera sina verk. Stilutvecklingen motsvarar den kontinentala, men dekoren utanför vapnet är i regel mycket sparsam. Den döende barocken representeras bl. a. av landshövdingen och riksheraldikern Tilas, som var en god konstnär och kopparstickare, medan de förnämsta rokokobladen gjorts av utländska konstnärer: franske generalmajoren greve Adam Lewenhaupts (död 1775) av strassburggravören Johan Striedbeck och godsägaren Peter Bagges, ett landskapsblad i utpräglad chippendalestil, av okänd engelsk konstnär. De svenska bladen från samma tid ha mindre utpräglad rokokokaraktär; stilen, som främst företrädes av Rehn och Floding, antydes vanligen endast genom lätta musselornament på sköldkartuschens ram och genom den eleganta, osymmetriska uppställningen med skölden lutad åt sidan, ofta på ett underlag av molnformationer. Småningom bortfalla musselinramningarna och skölden ställes rätt upp och ned, medan typen f£. ö. bibehålles oförändrad; dess främste representant är nu Snack. Den gustavianska stilen visar en stel, symmetrisk komposition med Akrel som viktigaste namn. Parallellt förekomma rent heraldiska exlibris utan stilbetonade yttre attribut. I landskapsexlibrisen reduceras vapnen till en detalj eller försvinna helt. Som exempel kunna nämnas Sophonias de Derichs’ båda egna exlibris. En speciell variant, i vilken en kolonnbas eller annat arkitektoniskt fragment eller en urna utgör bakgrunden för ett vapen eller ägarens namn, bildar en övergång till de s.k. visitkortsexli- brisen, som under 1700-talets sista år blevo ganska vanliga. Johan Fredrik Martin stack mot slutet av seklet några vackra mytologiska exlibris, av vilka det för ministern friherre Gustaf d'Albedyhll tillika är exempel på en biblioteksinteriör. Bland andra framstående konstnärer, som verkat på exlibrisområdet under 1700-talet, kunna nämnas Gillberg, Akerman, Årre, Fehrman, Caton, Linnerhjelm, von Engeström och Heland. 1800-talet är deklinationens tidevarv. Kopparstickskonsten sjönk ned till gravörhantverk, vars utövare ej längre signerade sina verk. Litografien gör sitt insteg med Boije som främste exlibrisrepresentant, men båda konstarterna utträngas småningom först av xylografi och längre fram av klichétryck. Typografiska exlibris av allra enklaste slag bli vanliga, tills mot slutet av seklet exlibriskonsten får sin renässans, framkallad av ett tilltagande heraldiskt intresse på kontinenten och prerafaeliternas intresse för bokkonst i England, vilket ledde till uppkomsten av s. k. illustrationsexlibris. I Sverige ledes exlibrisets pånyttfödelse av Adolf Lindberg, Agi Lindegren och Robert Haglund, alla tre huvudsakligen heraldiskt intresserade; xylografien utövades företrädesvis av Kristian Hellström. Det var emellertid först mot själva slutet av 1800-talet, som det blev fart på exlibrisintresset i vårt land, i första hand genom den propaganda, som bedrevs av storsamlare som Carlander, Stålhane, Tullberg m. fl. Av ännu större betydelse är Arthur Sjögrens verksamhet i början av 1900-talet, som skribent och som ytterst mångsidig exlibriskonstnär, överträffad i den senare egenskapen endast av Jonas Jonsson, som bl. a. var sin tids främste heraldiske konstnär i vårt land. De kemigrafiska reproduktionsmetoderna bragte exlibrisen inom ekonomiskt räckhåll för alla, och många av våra mest betydande konstnärer började ägna sig åt konstarten, vilket gjorde att exlibrisintresset fick en omfattande spridning. Ledande namn voro förutom Sjögren Lydia Skottsberg, Ingeborg Uddén, Greta Sellberg-Welamson, Harriet Sundström, Berta Svensson-Piehl och Brita Grep samt bland manliga konstnärer Albert Engström, Olle Hjortzberg och Elis Bergh. Tiden efter första världskriget företer en viss avmattning, men sedan Svenska exlibrisföreningen bildats 1934, kan man skönja en ny uppgång. Exlibrisen äro numera endast undantagsvis heraldiska; notiven sökas på alla tänkbara områden. På sistone ha illustrationsexlibrisen trätt i bak-