Kobberstik 525 illustrasjon som fantes, men etterhånden som xylografien og litografien gikk sin seiersgang, ble kobberstikket trengt i bakgrunnen og hadde omkring 1850 utspilt sin rolle. O. Willums og E. Ingebretsen: Om grafisk kunst, 1928. R. R. Sverige. I den sextonde anklagelsepunkten i den av Johan III redigerade skriften om Erik XIV:s avsättning (1569) omtalas ett av Erik graverat satiriskt kopparstick, av vilket nu intet exemplar är känt. Konung Erik är sålunda den förste svensk, om vilken finnes uppgift, att han behärskade kopparstickskonsten. Från 1500-talets slut har man bevarade stick av J. → Bureus, ett självporträtt och en runtavla, men först in på 1600-talet förde tyska gravörer konsten till Sverige. Troligen år 1616 kom den i Tyskland födde Valentin → Trautman till landet, och vackra spår av hans verksamhet finnas i de ståtliga gravyrerna till Gustav II Adolfs bibel (1617—18). Han graverade också den första fullständiga kartan över Sverige (1626). Under hela 1600-talet arbetade utländska kopparstickare i landet, och vid mitten av århundradet funnos utomordentligt skickliga gravörer som Sigismund → Vogel, Wolfgang → Hartmann och Jeremias → Falck, vilka alla försett de svenska böckerna från denna tid, biblar, andaktsböcker och historiska skrifter, med porträtt, vapenemblem och titelinfattningar. I århundradets sista hälft domineras bokkonsten av de för arbetet med → »Suecia antiqua et hodierna« inkallade kopparstickarna, men vid denna tid framträdde också den förste svensk, vilken som yrke utövade kopparstickskonsten, Truls + Arwidsson. Den från Finland inflyttade, framstående numismatikern Elias → Brenner graverade själv plåtarna till sitt arbete »Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum« (1691) och stack flera porträtt, som illustrerade böcker från 1700-talets två första årtionden. Från mitten av 1700-talet inledes för den svenska kopparstickskonsten en blomstringsperiod, som kom att vara in på det följande århundradets första årtionde. På 1740-talet framträdde J. E. → Rehn, utbildad i franska gravörskolor, och både som utövande konstnär och väckande lärare för sina elever kom han att få stor betydelse för svensk gravyrkonst. Hans främsta lärjungar, P. G. → Floding och J. → Gillberg, ha båda genom egna illustrationsarbeten och som lärare — Floding i Konstakademiens gravörskola, Gillberg som privat handledare — fostrat en hel generation goda kopparstickare. De främsta gravörerna vid århundradets slut och i början på 1800-talet voro J. F. → Martin, M. → Heland, A. U. Berndes o.a. Dessa konstnärer hade redan frångått det starkt franskpåverkade maner, som utmärkt den föregående generationens kopparstickskonst och orienterat sig efter engelska förebilder, vilket livligast framstår i J. F. Martins och hans lärjunge Helands konst. Âr 1817 anställdes C. D. → Forssell som lärare i gravyrkonst vid Konstakademien i Stockholm. Han utbildade en rad elever men fick se dem alle som färdiga konstnärer övergå till litografitekniken. Forssell utförde i kopparstick ett av 1800-talets vackraste planschverk »Ett år i Sverige« (1827—35), men sedan litografin fått herraväldet inom svensk bokkonst, drog sig Forssell tillbaka från utövande konstverksamhet. Han har blivit kallad Sveriges siste kopparstickare. O. Sirén: Om kopparsticksamlingar, deras betydelse och ordnande (Meddelanden från Nordiska museet 1898, 1900); E. Hultmark: Svenska kopparstickare och etsare 1500—1944, 1944. B. À. Teknik. Kobberstikkunstens Formaal er ad teknisk Vej at mangfoldiggøre Billeder. Til Fremstillingen anvendes en glathamret, blankpoleret Plade af rent Kobber, en Koldnaal, forskellige Gravstikke, et Skrabejern samt Polerstaal. Som Regel trækkes Billedets Konturer op med den spidse og haarde Koldnaal, der ridser i Kobberet med næsten samme Lethed, som Blyanten tegner paa Papiret. Derefter tages Gravstikken i Brug. Dette Redskab bestaar af et Staalskaft, forneden skraatslebet med kvadratisk eller rhombeformet Tværsnit, foroven fæstnet til et skaaldannet Trægreb; dette hviler som en Pude mod Haandfladen, mens Stikken føres fremad i spids Vinkel mod Metalpladen, der er anbragt paa en Læderpude, fyldt med Sand. Naar Stikken skærer i Kobberet, presses Metalstrimler op til begge Sider; de fjernes med Skrabejernet. Ved Skæringen opstaar en Ruhed i Linieføringen, som udglattes ved Hjælp af Polerstaalet. Dette og Skrabejernet bruges ogsaa til at rette Fejl med, som en Slags Radérgummi. Kobberstikkeren gaar Billedet efter med Polerstaalet, hvis det er nødvendigt at svække Stregerne. Disses Styrke afhænger af Furernes Dybde. Formgivningen og Fordelingen af Lys og Skygge opnaas dels ved ensløbende, dels ved krydsende Linier i regelmæssige Lag (Tailler). Tonen -bestemmes af Stregmassens Tæthed. Til de lyse og glinsende Partier, som f. Eks. Ansigt, Hænder og Klæder, anvendes korte Stre-