14 Lejebiblioteker dominerende var Feuilletonromaner og anden Underholdningslitteratur, medens Faglitteraturen kun var meget sparsomt repræsenteret. Mange Lejebiblioteker har været i Virksomhed helt op til vore Dage, men er nu overflødiggjort af Folkebibliotekerne og af de af Boghandlerne opretholdte → Læsekredse. A. Dolleris: Den danske Provinsboghandels Historie 1800—1915, 1916, S. 168—181. P.B. Finland. Det första lånbiblioteket öppnades i Abo 1801 av en tysk, sedermera universitetslektorn F.A. Meyer. Han flyttade till Helsingfors 1828 och biblioteket ägde bestånd till 1837. Om man bortser från ett par kortlivade företag på 1840-talet, var Helsingfors därefter utan lånbibliotek till år 1855, då lektor P.T. Stolpe erhöll tillstånd att öppna en bokutlåning, som bestod ända till 1890-talet. I landsorten fanns under 1800-talet ett och annat lånbibliotek; det märkligaste innehades av J. W. → Lillja i Abo under åren 1851—62. Bokbeståndet i de finländska lånbiblioteken bestod mest av svensk, men även tysk och fransk litteratur. K.-E. H. Norge. Leiebiblioteksvirksomheten ble omplantet til Norge fra Danmark i 1770-årene og det grodde opp leiebiblioteker i alle norske byer i tiden utover til 1885. De siste bortfalt ikke før i 1920-årene. Særlig i Christiania var det mange, omtrent halvparten av de 103 vi vet om nå. Enkelte av disse bibliotekene var på 5—9000 bind, men de fleste bestod av 2—3000 bind. Da virksomheten helt og holdent var basert på utlån av bøker mot betaling, måtte eierne alltid sørge for litteratur som publikum likte å lese. Samlingene fikk derfor sterkt preg af lettere lektyre, men det fantes også verdifull faglitteratur og en mengde reiseskildringer. Fra først av var det bokhandlere som drev leiebibliotekene, idet de på denne måte fikk gjort endel av sitt boklager inntektsgivende. Senere begynte også andre med utlån av bøker, særlig enslige kvinner. Sitt publikum hadde leiebibliotekene innenfor det boklig interesserte borgermiljø, i mindre grad innenfor overklassen og bare i liten utstrekning blant underklassen. Samlingene spillet utvilsomt en betydelig rolle som litteraturformidlere i en tid da man ikke hadde andre biblioteker enn de lukkede leseselskaper og de vitenskapelige samlinger. H. Fiskaa: De gamle leiebibliotekene (N. W. Damm og søn, 1843—1943. 100 år. 1947, S. 126—40). H. F. Sverige. Lånbiblioteken, som nästan uteslutande förekommo i städerna, de första i Stockholm vid 1700-talets mitt, drevos huvudsakligen av bokhandlare som en extra inkomstkälla vid sidan av den reguljära bokförsäljningen. Den litteratur, som mot särskild avgift tillhandahölls för hemlån, var till kvaliteten mycket ojämn och utgjordes, särskilt till en början, till icke ringa del av tyska, franska och engelska böcker och tidskrifter. Denna idé med affärsmässigt bedriven — men icke förty ur kulturell synpunkt värdefull — bokutlåning togs så småningom upp av bokhandlarna i landsortsstäderna, så att under 1800-talets senare hälft praktiskt taget varje svensk stad var försedd med dylika lånbibliotek, vilka senare dock i jämförelse med de i och för sig icke särskilt välutrustade lånbiblioteken i Stockholm voro små och obetydliga. På 1850-talet voro, särskilt i Stockholm, lånbiblioteken ej sällan förenade med s. k. läsesalonger, där in- och utländska tidningar och tidskrifter mot avgift utlämnades för läsning på stället, ibland för hemlån. I och med folkbiblioteksväsendets framväxt och kraftiga utbredning vid 1900-talets början försvunno dessa lånbibliotek, som till övervägande delen voro obetydliga, illa sammansatta och följaktligen föga livskraftiga. En modern motsvarighet till lånbiblioteken utgöra dels de sedan något mer än ett decennium i en del större svenska städer förekommande s.k. bokbarerna, där huvudsakligen enklare »bestsellers« utlånas mot särskild avgift, dels, i viss mån, de av bokhandlare organiserade s. k. läsecirklarna. Det först kända lånbiblioteket grundlades på 1750-talet i Stockholm av bokhandlaren och bokförläggaren Lars Salvius. En år 1774 tryckt förteckning över detta bibliotek upptog 10,625 böcker, 198 manuskript och 11 kopparstick. I slutet av 1820-talet funnos omkr. 10 lånbibliotek i Stockholm, vid 1800-talets mitt var antalet 25 för att sedan under andra halvseklet successivt öka till ca. 80. Till de mera betydande av de äldsta lånbiblioteken hörde det bibliotek, som år 1783 grundades av kantorn m. m. i Tyska församlingen i Stockholm F. A. Cleve. Boksamlingen, som till en början nästan uteslutande bestod av utländsk, särskilt tysk litteratur, var redan 1790 så välförsett, att det med sina 4,000 volymer ansågs kunna tävla med dylika inrättningar i andra huvudstäder. Över Cleves lånbibliotek utkommo under åren 1784 —1802 ej mindre än 42 kataloger, varav den sista upptog 9,700 nummer. Nämnas bör i detta sammanhang även f£. d. akademibokhandlaren m.m. Magnus Swederus, som efter att år 1774 i Uppsala ha grundat ett mindre lån-