54 Lægebøger somhed tilhører den internationale Videnskab. Hans Hovedværk »Exposition anatomique de structure du corps humain«, der udkom i Paris 1732 i saavel en Kvart- som en Oktavudgave og senere oversattes til mange Sprog og udkom i en lang Række Udgaver, blev for det 18. Aarhundrede, hvad Bartholins Haandbog havde været for det 17. En betydelig Plads i Fødselsvidenskabens Historie indtager et lille uanseligt Skrift »Spørsmaale over Menneskets Fødsel og Fødselshielpen«, der udkom anonymt 1766, men er skrevet af Chr. Joh. Berger. Hans Elev var Matthias Saxtorph, hvis Jordemoderbøger oplevede en lang Række Udgaver og Oversættelser. Af det 19. og 20. Aarhundredes meget omfangsrige medicinske Litteratur kan man eksempelvis nævne Værker af Ad. Hannover, P.L. Panum, Wilh. Meyer, Carl Lange, Niels Finsen, Johannes Fibiger o.m. a. En betydelig Nydannelse fra de senere Aar er den Række af Haandbøger i Kirurgi, intern Medicin o. a., som er blevet til ved nordisk Samarbejde og med Bidrag fra førende Videnskabsmænd fra Skandinavien. Samlinger til den danske Medicinal-Historie, udg. af J. D. Herholdt og F.V. Mansa. I, 1833—35; O. Preis- 1 e r: Bibliotheca medica Danica [indtil 1913] (maskinskrevet Manuskript bl. a. i Det kgl. Bibliotek, Universitetsbiblioteket og Statsbiblioteket i Aarhus); Prominent Danish Scientists through the Ages, ed. by V. Meisen, 1932. P.B. Finland. I Kungl. biblioteket i Stockholm finnes en läkebok i handskrift (A.49), som i slutet på 1400-talet tillhört Nådendals kloster. Den anses vara den äldsta medicinska avhandlingen på svenskt språk, sannolikt utförd i Vadstena kloster. Långt efter medeltidens slut voro handskrivna läke- och örteböcker i Finland likaväl som i det övriga Norden den enda medicinska litteratur som stod till buds; de innehöllo som regel endast rådgivning i pesttider, huskurer och receptsamlingar av tvivelaktigt värde. Då Abo akademi grundades 1640, erhöll det nya lärosätet också en professur i medicin, men någon medicinsk litteratur växte därför icke fram i landet, tvärtom nödgades biskop Terserus år 1661 till akademiens kansler Per Brahe inrapportera, att medicine professorn Eric Achrelius på de 20 år han innehaft sin lärostol ej haft någon enda disputation, ja, inte ens någon föreläsning. De läkarböcker, som under sådana förhållanden kunde finnas i landet vid denna tid, torde därför fortfarande ha varit handskriven populärlitteratur. Möjligen letade sig också något exemplar av de äldsta tryckta svenska läkarböckerna till Finland, t. ex. Benedictus Olais »Een nyttigh läkere book« (1578), av vilken sällsynta skrift 3 exemplar finnas i Helsingsfors universitetsbibliotek. Först år 1759 utkom en av en finländsk vetenskapsman utarbetad läkarbok, som särskilt tagit sikte på spridningen i Finland. Den var författad av medicine professor Johan Haartman och bar titeln »Tydelig underrättelse om de mäst gångbara sjukdomars kännande och motande genom lätta och enfaldiga husmedel, samt ett litet res- och husapothek, dem till tjenst, som ej hafva tillfälle att rådfråga läkare«. Haartman ombesörjde, att 1,200 exemplar utdelades i landet. Denna läkarbok upptog visserligen även finska namn på sjukdomar och i Finland växande vilda örter, men de första läkarböckerna på finska utkommo ej förrän mot slutet av 1700-talet. Ar 1788 utgav skriftställaren Christfrid Ganander »Maanmiehen huone- ja koti-aptheeki« (Lantmannens hus- och hemapotek), som blev mycket populär och omtrycktes ännu 1825. O. E. A. Hjelt: 1640—1900, 1905. Sverige. De medeltida svenska läke- och örteböcker, som i handskrift bevarats till vår tid, utgjorde till större delen översättningar och bearbetningar från andra språk. Vad som av den bevarade handskriftsskatten kan vara av svenskt ursprung är svårt att avgöra, då det mest rör sig om receptsamlingar, huskurer och ren vidskepelse av den typ som traditionellt samlats och nedtecknats i alla land och alla tider, ända tills sjukvården fram vid slutet av 1800-talet blivit på ett någorlunda tillfredställande sätt ordnad. Sveriges första tryckta medicinska skrift utgavs av livläkaren hos Erik XIV och senare hos Johan III Wilhelm Lemnius. Den bar titeln »Emoot pestilentzie« (1572) och omfattade 10 blad i kvarto. Från 1500-talet finnas ytterligare ett par små pestskrifter, författade av apotekaren Simon Berchelt och utgivna 1588 och 1589, då svår pest härjade i Sverige och Finland. Även under de följande århundradena utgåvos en mängd pestskrifter vid de stora förhärjande epidemierna såsom på 1620- och 1630-talen, vid 1650-talets mitt, 1710 och även vid de svåra koleraepidemierna under 1800-talet. Den svenskfödde medicine doktorn Benedictus Olai, även han livläkare hos Erik XIV, utgav 1578 vår första egentliga läkarbok, »Een nyttigh läkere book ther vthinnen man Finlands medicinska bibliografi B. A.