Lægebøger — Lærredsbind 55 finner rådh, hielp och läkedom til allehanda menniskiornes siwkdomar bådhe inwertes och vtwertes«, en omfångsrik kvartovolym på 208 blad. Den är delvis en översättning från tyskan oçh har sitt stora kulturhistoriska intresse genom inströdda hygieniskt-dietetiska regler, föreskrifter om bad o.1.; i övrigt innehåller den enligt tidens medicinska uppfatning skrock och anvisningar på mer eller mindre orimliga läkemedel (Collijn). Ännu en medicinsk skrift från 1500-talet är känd. I en liten tryckt avhandling, »Theses de nutritione« (1587), framlade läsemästaren vid Jesuitkollegiet på Gråmunkeholmen i Stockholm Laurentius Laelius sina teorier om matsmältningen; hans skrift är den första i Sverige tryckta och försvarade disputationen, och endast ett exemplar har bevarats till vår tid. Den medicinska forskningen kom i gång vid Uppsala universitet på 1600-talet, men det dröjde länge innan den kunde påverka den populära medicinska litteraturen, som hela århundradet igenom stod under inflytande av äldre tiders folkliga läke- och örteböcker. Ar 1628 utgav en självlärd »medicus« Arvid Månsson »Een mykit nyttigh örta book«, som till 1654 utkom i 8 upplagor, och 1642 utgav samme man »Practica, eller een liten doch nyttigh vnderwijsning om åderlåtande« (ny uppl. 1645). Arvid Månssons högt skattade böcker gingo helt tillbaka på senmedeltida skrifter av liknande art, och även den mest betydande av 1600-talets svenska läkarböcker, Anders Sparrman-Palmkrons »Sundhetzens speghel« (1642, ny uppl. 1686), skattade till större delen åt äldre tiders betraktelsesätt. I än högre grad gäller detta om Israel Ertmans »Huus-medicin, alla bräcklige och siuka til tienst« (1672), som innehåller beskrivningar på olika huskurer av ren kvacksalvartyp; den lilla skriften hade samma år utgivits även på tyska i Stockholm. Ett av bokvänner mycket beaktat arbete är »Huuszapoteek och läkie-book« av Per Brahes hovfältskär Carl Lindh, tryckt 1675 av Johan Kankel på Visingsborg. Vid 1600-talets slut utgav den framstående stockholmsläkaren Johan von Hoorn sin för tiden synnerligen värdefulla handledning för barnmorskor »Den swenska wäl-öfwade jord- - gumman« (I—II, 1697—1723); i populär uppställning med frågor och svar fortsatte han med »The twenne gudfruchtige, i sitt kall trogne, och theröfwer af Gudi wäl belönte jordegummor Siphra och Pua« (1715). Särskilt den, sistnämnda boken blev mycket upp- skattad och utgick i ytterligare 2 svenska upplagor (1719 och 1777). Den blev även internationellt känd och utkom i icke mindre än 8 tyska upplagor samt översattes även till danska och holländska. Vetenskapens uppblomstring under 1700-talet tillförde också den populärmedicinska litteraturen ett par goda arbeten, författade av en av århundradets främste läkare, Nils Rosén von Rosenstein. Han hade under en följd av år lämnat råd till allmänheten om barnsjukdomarnas bekämpande, vilka tryckts i almanackan, och dessa strödda uppsatser sammanförde han 1764 i »Underrättelser om barnsjukdomar och deras bote-medel styckwis utgifne uti de små almanackorna, nu samlade, tilökte och förbättrade« (8 svenska upplagor och översatt till danska, tyska, engelska, holländska och ungerska). Ar 1765 utgav Rosenstein »Hus- och rese-apothek«, som fick en ny upplaga 1772 och även översattes till danska och tyska. Från 1800-talet har man i Sverige en mängd, allt digrare läkarböcker, både svenska original och översättningar. C. J. Hartmans »Husläkaren« utkom 1828 (7 uppl. 1880), A.T. Wistrands »Handbok i husmedicinen« (1840; 10 uppl. 1904), J.G. Collins »Allmän husläkare« (I—III, 1858—59), E. W.Wretlinds »Läkarebok för alla« (1894—1902) o.s.v. Under 1900-talets första årtionden var denna genre alltjämt mycket populär och är det i viss mån ännu, dock har kravet på kompetenta författare oavbrutet skärpts. På sista tiden har man börjat utgiva stora samlingsverk som »Vår tids medicin«, som utkom i 54 delar åren 1944—48, och där varje del är författad av en specialforskare. G. E. Klemming: Läke- och örteböcker från Sveriges medeltid, 1883—86; S. Lindroth: Medicinen i Sverige under stormaktstiden (Ciba-journalen, 1950, s. 716 —750). B. À. Lænkebind, middelalderlige Bogbind forsynet med en Jernkæde, ved Hjælp af hvilken Bogen i Biblioteket kunde lænkes til Reoler og Læsepulte; brugtes for at forhindre Bøgerne i at blive anbragt paa forkerte Pladser og for at forebygge Tyverier. Bøger lænket paa denne Maade findes bevaret i flere gamle Biblioteker. Kendt for deres mange Lænkebind er saaledes Biblioteca Laurenziana i Florens, Katedralbiblioteket i Hereford og Trinity Hall, Oxford. W. Blades: Books in Chains, 1892. Lærredsbind. Se Shirtingsbind. E. D.