172 Ordbøger (1901—06); utvidet utgave på tysk 1910—11. Et uunnværlig hjelpemiddel for finsk-ugrisk er J. A. Friis: »Ordbog over det lappiske Sprog« (1883—87). Mellom de to verdenskriger er viktige ordboksarbeider satt i gang. Arbeidet med »Den norske litterære ordbok« begynte i 1921. Tanken er å samle materiale til en vitenskapelig fullstendig ordbok over norsk (bokmål og nynorsk) litteratur etter ca. 1500 til nåtiden, samtidig som den skal være et ordarkiv på sedler for all litteratur i nevnte tidsrom, — Planen for en »Norsk ordbok« ble realisert i 1930. Ordboken samler etter planen ordforrådet i eldre nynorske ordbøker, tar med trykt eller utrykt materiale fra nynorske dialekter og ekserptmateriale fra nynorsk litteratur. Første hefte av ordboken ble utsendt 1950. — »Norsk riksmålsordbok« omfatter ordforrådet fra og med 1830 fram til i dag. Den utgis av »Riksmålsvernet«, begynte å komme ut i 1930 og er (høsten 1954) ført fram til bokstav t. — »Gammelnorsk ordbok« (opprinnelig Norrøn ordbok) er i første rekke et vitenskapelig arbeidskartotek med utskrivning av ordforrådet i de enkelte verker etter thesaurusprinsippet. Arbeidet tok til i slutten av 1930-årene. G. Indrebø: Norsk målsoga. 1951; D.A. Seip: Planer om en norsk ordbok før 1700 (Maal og minne. 1923); T. Knudsen: Det norske litterære ordboksverk i 25 år, 1921—1946 (1922—1947). (Maal og minne. 1948); S. Skard: Norsk ordbok. 1932. R. B. Sverige. Förstlingen bland svenska ordböcker är ett litet svenskt-latinskt lexikon »Variarum rerum vocabula« (1538), varav tio svenska upplagor äro kända jämte en översättning till danska 1576. Av de svenska upplagorna utkommo fyra på 1500-talet; av de sex 1600-talsupplagorna äro de tre yngsta (1644, 1658, 1668) utökade med en finsk översättning. Det enda kända exemplaret av första upplagan (i Kungl. biblioteket i Stockholm) utgavs i nytryck 1890. Den första alfabetiskt uppställda ordboken är »Synonymorum libellus«, utgiven av Elaus Petri Helsingius 1587. Det är en svensk-latinsk-grekisk ordbok, som länge användes vid skolundervisningen i grekiska och som av skolynglingarna spefullt kallades »svinmagen«. Den flitige translatorn E. Schroderus utgav ett latinskt-svenskt-tyskt-finskt »Lexicon latino-scondicum« 1637. Tre år senare utkom det av lektorn N. Grubb påbörjade och av biskop Jonas Petri Gothus fullbordade stora folioverket »Dictionarium latino-sveco-germanicum«, tryckt i Linköping 1640 och gemenligen kallat »Lincopensen«. Flera stora ordboksarbeten planerades under 1600-talet, som dock blevo oavslutade eller stannade i handskrift. Först under 1700-talet utkommo arbeten, som ersatte »Lincopensen« från 1640, År 1712 trycktes ärkebiskop Haqvin Spegels »Glossarium-sveo-gothicum eller Svensk-ordabook«, som betraktas som ett stort framsteg inom svensk lexikografi. På sätt och vis med utgångspunkt från Spegels verk började professor Johan Ihre sitt arbete med en ny ordbok. Arbetet sysselsatte honom i fulla trettio år och resulterade i hans berömda »Glossarium suiogothicum«, vilket låg färdigtryckt i två foliovolymer 1769. På uppdrag av Vetenskapsakademien utarbetade språkmannen Abraham Sahlstedt år 1773 »Svensk ordbok med latinsk uttolkning«. Den antogs som officiell norm för svensk språkbehandling och blev under flera decennier den mest använda handboken. Under förra hälften av 1800-talet utkom visserligen en ganska stor ordbokslitteratur i form av handlexika för undervisningen i främmande språk eller för handelskorrespondens, men för studiet av svenska språket är endast en storslagen ansats värd att nämna: C.J.L. Almquists »Ordbok öfver svenska språket i dess närvarande skick« (I—II, 1842 —44), som på mer än 600 sidor ej nådde längre än till ordet Brand. Vid 1800-talets mitt framträdde lexikografen A. F. Dalin, som tidigare utgivit förtjänstfulla handlexika, med »Ordbok öfver svenska språket« (I—II, 1850 —53). Den är ännu efter ett hundra år Sveriges enda avslutade mera omfattande arbete av detta slag från senare tid. Som en av sina huvuduppgifter hade den 1786 grundade Svenska akademien enligt stadgarna att utarbeta en svensk ordbok. Sedan skalden J.H. Kellgren utarbetat en instruktion för medarbetarna, gjordes åtskilliga ansatser, men först efter ett sekel kunde en kontinuerlig och effektiv utgivning påbörjas. Ar 1893 utkom första häftet av »Ordbok öfver svenska språket«, och 1953 äro 212 häften utgivna, varvid man har nått till ordet P olska, Vid sidan av Svenska akademiens ordbok är Olof Östergrens »Nusvensk ordbok« den största i vårt land. Den började utgivas 1915 och har med sjunde bandet (1952) nått t.o.m. bokstaven S. Av ordböcker, som förteckna äldre svenskt ordförråd, må främst nämnas K. F. Söderwalls »Ordbok öfver svenska medeltidsspråket« (1884—1918); svenska allmogespråket fick sin främste lexikograf i J.E. Rietz, som utgav »Svenskt dialektlexikon« (1862—67); G. E.