Posebind — Postil 221 Posebind, Bogbindstype, der brugtes i Middelalderen. Bindovertræksmaterialet (Læder, Pergament, Fløjl) er forlænget udover Permernes Underkant og knyttet i en Knude, saaledes at Bogen kan bæres i Haanden eller hænge ved Bæltet. Posebindene kendes baade om Haandskrifter fra Tiden før Bogtrykkets Opfindelse og om trykte Bøger, indtil omkr. 1550). De er alle i smaa Formater, Oktav, Duodez eller Sedez; Indholdet er næsten altid af religiøs-opbyggelig Karakter. I Middelalderen var Posebindene meget udbredte, men er nu overordentlig sjældne, idet der kun er bevaret ialt 17 Eksemplarer; heraf findes to Eksemplarer i Det kgl. Bibliotek i København, et i Kungliga Biblioteket i Stockholm, et i Röhsska Kunstslöjdmuseet i Göteborg samt et i Kaptajn T.→Virgins Samling paa Qvarnfors. S. L arsen: To Minder fra de aabne Ting (Ex Bibliotheca Universitatis Hafniensis, 1920); V. Starcke: Posebind og Posebøger (Bogvennen, Ny Rk., IV, 1949). E. D. Post och Inrikes Tidningar, svensk officiell tidning. Säges vara världens eller i varje fall västerlandets äldsta fortfarande utkommande tidning. Det tidigaste ännu bevarade numret är från 1645, och Kungl., biblioteket äger av första årgången nr 4—10, 12—53. P. har utgivits under följande titlar: Ordinari Post Tijdender 1645—51 (?), från år 1652—54 är intet nr känt, Några Nyia Aviser utkom 1655—60 (?), från år 1661—62 är intet nr känt, Ordinari Post-Tijdender 1663—73, Swenska Mercurius (i början även Måndags Mercurius eller endast Mercurius, men 1675 antogs namnet Swenska, Swänska eller Swenske Mercurius) 1674—78, Svenska Ordinarie Post-Tijender 1678—80, ånyo Swenska Mercurius 1681—85, Ordinarie Stockholmiske Posttijdingar, som med obetydliga titelförändringar utgavs 1686 —1716, Stockholmiske Kundgiörelser utkom 1717—18 samt (under Karl XII:s vistelse i Lund) Lundska Courant (eller Onsdagz och Lögerdagz) Post-Tijender, år 1719 utkom tidningen icke, år 1720 började den ånyo utgivas med titeln Stockholmiske Post-Tidender, fr. o.m, 1722 förändrades titeln till Stockholmske Post-Tidningar, i början av år 1735 antogs titeln Stockholms Post Tidningar, vilket namn bibehölls till och med år 1820, med ingången av år 1821 ändrades namnet till Post- och Inrikes-Tidningar, 1834—44 kallades den Sveriges Stats-Tidning eller Post- och Inrikes Tidningar samt från december 1844 Post och Inrikes Tidningar, vilken titel alltsedan bibehållits. Till P. har redan från första utgivningsåret ofta funnits bilagor. Under 1600-talet voro dessa vanligen »extraktskrivelser« och »relationer« rörande krigen och fredsunderhandlingarna, stundom behandlades också naturkatastrofer och annat sensationellt stoff. År 1682 överfördes relationerna om viktigare händelser till en särskild bilaga, »Swenska Post-Ryttaren«, vilken i regel utkom varannan lördag; i mars 1684 upphörde den, och P. utkom i stället 2 gånger i veckan. Andra bilagor utgavs under titeln »Relationes Curiosae« o. dyl. Aren 1734—60 utgåvos »Anmärckningar wid Swenska Post-Tidningarne«, 1760—1820 utkommo »Inrikes Tidningar«, som med 1821 års början förenades med »Stockholms Post-Tidningar« till »Stockholms Post- och Inrikes-Tidningar«, varefter tidningen fr. o. m. februari 1821 erhöll sitt nuvarande namn. Fr. o. m. januari 1889 började ett månadligt register över vissa annonser åtfölja tidningen, och sedan september samma år utges en veckobilaga »Tidning för leveranser till staten«. Utgivningen av posttidningarna uppdrogs åt postdirektören i Stockholm enligt hans år 1643 och 1645 utfärdade instruktion. Uppdraget överflyttades 1685 på kanslikollegiet, men vid mitten av 1700-talet hade utgivningen återgått till postdirektören, som också åtnjöt inkomsterna därav. Den 20 december 1791 utfärdade Gustav III privilegium för Svenska akademien att uppbära avkastningen av såväl P. som dess bilaga »Inrikes Tidningar«. Enligt detta ännu gällande privilegium skola inga kungörelser eller s. k., notifikationer äga laglig verkan, så framt de ej intagits i tidningen. — P., som vid mitten av 1800-talet spelade en icke obetydlig roll som språkrör för regeringens politik och som vid tiden omkring 1900 stod i brännpunkten för den litterära debatten genom sin stridbare, strängt konservative litteraturkritiker C.D. af Wirsén, har alltsedan 1922 begränsat sitt textmaterial till att endast omfatta offentliga meddelanden. E. Key: Försök till svenska tidningspressens historia, 1883; B. Lundstedt: Sveriges periodiska litteratur, I—II, 1895—96; O. Sylwan: Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772, 1896. B. A. Postil, Prædiken- og Opbyggelsesbog, hvis Navn stammer fra det middelalderlatinske »legenda post illa verba evangelii«, 2: at læse efter hine Evangeliets Ord, idet Indholdet var de Udlægninger og Prædikener, som ved Gudstjenesten fulgte efter Oplæsningen af et Afsnit af Evangelierne og Epistlerne. I man-