Presselovgivning 225 storstrejken 1905 upphävdes den preventiva censuren, och i grundlagen av år 1906 tillförsäkrades medborgarna ordets frihet samt rätten att utan i förväg lagda hinder genom tryck utgiva skrift. På grund av de rådande politiska förhållandena kunde någon ny lag angående tryckfriheten icke fås till stånd förrän efter självständighetens ernående, då den av riksdagen godkända tryckfrihetslagen den 4 januari 1919 stadfästes. Under påverkan av den s.k. Lapporörelsen skärptes en del bestämmelser i lagen 1930, varigenom bl. a. justittieministeriet i stället för domstol fick befogenhet att förordna om indragning och tiden för sådan kunde förlängas från tre månader till ett år. De under krigsåren fr.o.m. 1939 på grund av lagen om krigstillstånd och den s. k. skyddslagen vidtagna långtgående inskränkningarna i tryckfriheten med preventiv censur och kvarstadsförordnanden upphävdes åter efter utgången av år 1945. [C.] Q[vist]: Ett och annat om våra äldre och nyare förordningar rörande tryckfriheten (Juridiskt album, I:2 —3, 1861—62) ; Lagberedningens förslag till tryckfrihetslag jämte motiv, 1906; K. J.S tåh1b erg: Painovapaus Suomessa (Tryckfriheten i Finland), 1913; Betänkande angående tryckfrihetslagstiftningen (Lagberedningens publikationer 1945:5), 1945. S. O. Norge. De strenge danske presselovene var også gyldige i Norge før 1814. En beskjeden agitasjon for pressefrihet ble drevet av »Norske Intelligenz-Seddeler« i 1771—73 og sist i 1790-årene la Matthias Conrad Peterson i Trondhjem for dagen en glødende iver for full trykkefrihet i »Qvartbladet«, som kom ut 1797—98. Men forordningen av 1799 om trykkefrihetens grenser satte bom for alle slike skriverier gjennom sine harde straffebestemmelser. Grunnloven av 1814 ga Norge full pressefrihet. Det vil si at loven forbød forhåndscensur av trykte skrifter, men den satte straff for den som gjennom trykt skrift kom med ytringer som kunne bryte ned lovene, religionen og aktelsen for myndighetene. Ingen kunne dog straffes om han hevdet meninger som avvek fra regjeringens og statsmaktenes, eller som kom med kritikk over disse organers handlinger. I de politisk spendte tider i 1820-årene ble disse lovregler prøvd for domstolene idet det offentlige reiste tiltale mot »Nationalbladet« og mot Matthias Conrad Peterson for en artikkel han hadde skrevet. Bladet ble dømt til å innstille, men Peterson ble frikjent av høyesterett. Også i årene som fulgte verserte det for- 15. Nordisk Leksikon for Bogvæsen. Il skjellige prosesser som var begrunnet i ovennevnte reservasjon i grunnloven og i løpet av tiden er det flere ganger reist tiltale mot bladutgivere og skribenter som har støtt an mot disse bestemmelser. Men noen innskrenkning i pressefriheten ut over dette har en ikke hatt i Norge, bortsett fra de rigorøse »lover« som okkupasjonsmakten og Quislingstyret satte i verk under siste krig. Etter gjeldende lov er aviser og tidsskrifter fri handelsvare i Norge, men alle trykksaker skal være forsynt med utgiverens navn. Med politiets tillatelse kan alle trykte skrifter tinges bort eller selges ved omførselshandel. Redaktør eller utgiver er strafferettslig ansvarlig for innholdet i sine publikasjoner også for signerte artikler. Hverken redaktør, utgiver eller medarbeider har plikt til å oppgi hvor de har sine opplysninger fra eller hvem forfatteren er til de artikler som offentliggjøres i deres skrifter. En lov av 15. juni 1951 åpner imidlertid adgang for domstolene til å pålegge de nevnte personer vidneplikt om almene hensyn gjør dette nødvendig. Den norske loven om åndsverker (§ 37) hjemler utgiveren opphavsrett til aviser, tidsskrifter og andre trykte verker med bidrag fra forskjellige medarbeidere, men medarbeiderne selv har opphavsretten til sine artikler. Oppsett om dagsaktuelle økonomiske, politiske og religiøse emner kan oversettes og trykkes etter, hvis forbud mot dette ikke uttrykkelig er satt i tilknytning til slike artikler av det skrift som først offentliggjør dem. H. M. Fiskaa: Den norske presse før 1850 (Norsk Bladeierforening i 25 år, 1935); K.F.Brøgger: Lov og Rett, 1951. H.F. Sverige. Den svenska tidningsutgivningen var under sin första tid (från 1645, då posttidningen började utkomma) ej kringgärdad av några speciella rättsregler. Ännu i 1766 års tryckfrihetsförordning gjordes ingen åtskillnad mellan periodiska och andra skrifter. Först sedan Gustav III från omkr. 1780 inlett sin restriktiva tryckfrihetspolitik, blev pressen underkastad särskilda bestämmelser. I en tilläggning till en tidigare kungörelse stadgades 1785, att endast boktryckarna skulle erhålla tillstånd att utgiva tidningar, och »om några vecko- eller dagskrifter för det närvarande utan sådant tillstånd utgivas, böra de genast upphöra och ej fortsättas, så framt de därmed icke bliva gillade«. Efter Gustav III:s död utgav förmyndarregeringen en ny tryckfrihetsförordning, genom vilken tidningspressen åter friades från 1785 års privilegietvång och