Pressevæsen 229 än en tidning. Den redigerades till en början av H.G.+ Porthan (1771—89) och sedermera av J. Tengström, F.M. Franzén m.fl. Med ett par avbrott fortfor bladet att utkomma till 1809, då det efter skilsmässan från Sverige under decenniet 1810—19 blev officiellt organ under namnet »Äbo Allmänna Tidning«. Sedan Helsingfors blivit huvudstad efterträddes den som officiell tidning av »Finlands Allmänna Tidning« 1820, medan den i Abo fortfor att utkomma som lokalorgan under namnet »Äbo Tidningar« ända till 1861. Den finskspråkiga pressens förstling »Suomenkieliset Tietosanomat« (Finskspråkiga Underrättelser 1775—76) nödgades däremot upphöra redan efter ett år. Det år 1821 grundade »Äbo Morgonblad«, redigerat i frisinnad anda av A. I. Arwidsson, väckte uppmärksamhet genom att förfäkta finsknationella synpunkter, men blev indraget efter % år, medan → »ÄÅbo Underrättelser« (1824 ff.) som hade handels- och sjöfartsnotiser som specialitet, fortfar att utkomma än i dag som nestorn bland landets tidningar. Den finskspråkiga pressen vaknade efter en nära halvsekellång sömn åter till liv och nationell betydelse med den av R. von Becker grundade »Turun Viikkosanomat« (Abo Veckotidninga; 1820—31) samt »Oulun Viikkosanomia« (Uleåborgs Veckotidningar; 1829—41, 1852—71), den senare en tid (1852—53) med E. Lönnrot som redaktör. Efter universitetets flyttning till Helsingfors (efter Abo brand 1827) grundades där två nya tidningar »Helsingfors Morgonblad«, senare »Morgonbladet« (1832—55), och »Helsingfors Tidningar« (1829—66), vilkas glansperioder inföllo under resp. J. L. Runebergs (1832—37) och Z. Topelius’ redaktörstid (1842—60), men vilka av censurens stränghet tvungos att inskränka sig främst till det litterära och kulturella gebitet. Epokgörande i Finlands presshistoria blev därför J. V. Snellmans initiativ att i sin veckotidning → »Saima« i Kuopio (1844—46) djärvt till dryftning upptaga både politiska och sociala frågor. Särskilt uppmärksammad för sin radikalt fennomanska ståndpunkt i språkfrågan indrogs »Saima« redan efter tre år, medan det även av Snellman grundade finskspråkiga folkbladet »Maamiehen Ystävä« (Lantmannens vän; 1844—55) övertogs av andra utgivare. »Saima«s öde delades av den av dess idéer inspirerade »Kanava« (Kanalen; 1845—47), utgiven i Viborg av P. Hannlłkainen. Dess något yngre huvudstadskollega »Suometar« (1847—66) kom att utöva ett allt- mera växande inflytande som finskhetens mest framträdande representant, främst under ledning av P. Tikkanen. För att motverka detta grundades 1857 en officiell tidning även på finska, »Suomen Julkisia Sanomia« (Finlands Allmänna Tidning), sedermera »Suomalainen Virallinen Lehti« (Finska Officiella Tidningen). År 1932 sammanslogs den med det svenskspråkiga officiella bladet till den tvåspråkiga »Virallinen Lehti — Officiella Tidningen«. Ffter Alexander II:s tronbestigning lättade censurens tryck, och frisinnade idéer kunde taga sig uttryck även i den offentliga debatten: en vaken representant erhöllo de i tidningen »Wiborg« (1855—61) under redaktion av C.Qvist, som började utkomma med 3 nr i veckan. Exemplet följdes snart av de övriga större tidningarna. Hedersrummet som landets första moderna dagliga politiska pressorgan tillkommer »Helsingfors Dagblad« (1862—89), framför allt tack vara dess ledande krafter, Robert Lagerborg och Anders Chydenius, Finlands första egentliga yrkespublicister. Missnöjet med dess liberala hållning i språkfrågan förorsakade grundandet av å ena sidan de svenskspråkiga fennomanska tidningarna »Morgonbladet« (1872— 84) och »Finland« (1885—92), den senare med A. Meurman som främsta kraft, och å andra sidan den radikala svenskhetsförkämpen veckobladet »Vikingen« (1870—74) samt senare den dagliga tidningen → »Nya Pressen« (1883—1900), som med Axel Lille som huvudredaktör kom att bliva den främsta representanten för såväl svenskheten som det konstitutionella motståndet mot förryskningsåtgärderna, tills den av Bobrikovregimen indrogs. Det av August → Schauman — tidigare utgivare av bl. a. den liberala veckotidningen »Papperslyktan« (1859—61) — grundade → »Hufvudstadsbladet« (1864 ff.) utvecklade sig under tiden från en ringa början till landets ledande svenska pressorgan, som sedan dess redaktion 1885 övertagits av A. R. Frenckell också i tekniskt avseende gått i spetsen; en moderat hållning i språk- och andra stridsfrågor har varit tidningens linje även under ledning av Amos Andersson sedan 1922. Om man bortser från den kortlivade »Helsingin Uutiset« (Helsingfors Nyheter; 1863), som var den första egentliga finska partitidningen med Yrjö Koskinen som ledande själ, blevo »Uusi Suometar« (Nya S.; 1869—1918) och »Päivälehti« (Dagbladet; 1890—1904) de viktigaste finskspråkiga tidningarna. »Uusi