230 Pressevæsen Suometar« blev vid grundandet de dåtida jungfennomanernas, sedermera gammalfinnarnas språkrör, som under V. Löfgren(-Lounasmaa)s långvariga redaktörsskap senare blev främsta representant för undfallenhetspolitiken mot den ryska nationalismen, och förvandlades efter självständighetens ernående till → »Uusi Suomi« (Det nya Finland; 1919 ff), huvudorgan för finska samlingspartiet, »Päivälehti« blev under ledning av grundaren Eero Erkko det konstitutionella ungfinska partiets organ med socialt och språkligt frisinne på sitt program. Tidningen indrogs av Bobrikov 1904 men följdes, även nu under E. Erkkos ledning, av → »Helsingin Sanomat« (Helsingfors Tidningar; 1905 ff), som efter 1918 blev det finska framstegspartiets ledande tidning och Finlands ojämförligt största dagstidning. Ett märkligt inslag i landets press var vetenskapsmannen och författaren Gustaf Mattssons (1873—1914) oberoende liberala »Dagens Tidning« (1912—14), sedermera sammanslagen med den återuppståndna »Nya Pressen« (1906—14) till »Dagens Press« (1914— 21), vilken i sin tur sammanslogs med självständighetsorganet »Svenska Tidningen« (1917—21) till »Svenska Pressen« (från 1945 åter → »Nya Pressen«). Bland landets svenska provinsblad äro de största — jämte »Åbo Underrättelser« — »Vasabladet« (1856 ff.) samt »Västra Nyland« (1889 ff.). De främsta finska landsortstidningarna äro samlingspartiets organ »Aamulehti« (Morgonbladet; Tammerfors 1882 ff), »Vaasa« (Vasa 1903 ff.) och »Karjala« (Karelen; förut i Viborg, numera som partilöst organ för karelarna i Lahtis, 1904 ff.), framstegspartiets »Turun Sanomat« (Abo Tidningar; 1905 ff.) och agrarpartiets »Ilkka« (Vasa 1906 ff.), »Savon Sanomat« (Savolax Tidningar; Kuopio 1908 ff) samt »Maakansa« (Landsbygdens Folk; förut i Viborg, numera i Helsingfors; 1909 ff.). Den socialdemokratiska pressens första huvudorgan var »Työmies« (Arbetaren; 1895— 1918), ledd i den radikala klasskampens tecken av E. Valpas-Hänninen och mötande sin undergång i inbördeskrigets virvlar. Arbetarrörelsens ledande tidning blev därefter den mera moderata → »Suomen Sosialidemokraatti« (Finlands Socialdemokrat; 1918 ff.). Dess främsta landsortstidningar äro »Kansan Lehti« (Folkets Blad; Tammerfors 1899 ff.) och »Kansan Työ« (Folkets Arbete; förut i Viborg, numera i Villmanstrand, 1919 ff.), me- dan det svenska inslaget representeras av »Arbetarbladet« (1919, fr.o.m. 1949: »Svenska Demokraten«). Den yttersta vänsterns, folkdemokraternas, huvudorgan äro sedan vapenstilleståndet 1944 »Vapaa Sana« (Det fria Ordet; 1944 ff.) och »Työkansan Sanomat« (Arbetsfolkets Tidning; 1946 ff.). Däremot upphörde vid vapenstilleståndet den högerradikala fosterländska folkrörelsens organ »Ajan Suunta« (Tidens Riktning), som utkommit sedan 1932 som fortsättning på den s.k. Lapporörelsens indragna tidning »Ajan Sana« (Tidens Ord, 1930—32). Den periodiska pressens utveckling i Finland gick under sitt första sekel rätt långsamt men tog så småningom fart och har sedan följt den snabba takten i landets allmänna uppsving; ännu 1850 utkommo blott 9 tidningar, därav 7 svenskspråkiga; statistiken för 1886 upptager 29 finskspråkiga och 22 svenskspråkiga; år 1955 funnos 167 finska och 27 svenska tidningar. Dagliga (6 à 7 gånger i veckan utkommande) tidningar voro 1886 11 och 1955 70. Antalet per post distribuerade periodiska pressalster, som 1886 var 4,7 milj. exemplar, överskred 1917 100 milj. och uppgick 1955 till 633 milj. Den största upplagan, omkring 250,000 ex., uppvisar »Helsingin Sanomat«, medan den största svenskspråkiga »Hufvudstadsbladet« utgår i ca. 70,000. En bibliografisk förteckning över landets tidningar har uppgjorts av A.Routavaara: »Suomen sanomalehdistö — La presse finlandaise 1771—1932« (1935). V. Vasenius: Den periodiska litteraturen (Finland i 19 seklet, 1893); E. G. P a 1l m én: Sanomalehdistö ja sen kehitys (Tidningspressen och dess utveckling) (Oma Maa I, 1907); J.R aitio: Työväen sanomalehdet ja sanomalehtimiehet (Arbetarpressen och dess publicister), 1947; Press och publicister i svenska Finland, 1951; A. R o u t avaara: Suomen sanomalehdistö (Finlands tidningspress 1771—1951) (Mitä, Missa, Milloin 1952, 1951); O. M ustellin: Finländsk presshistoria (Finsk Tidskrift, CLII, 1952). S. O. Norge. Forut for regulære trykte aviser hadde en i Norge både håndskrevne blad, til dels med fast nummerfølge og faste abonnenter, og trykte enkeltblad uten fast nummerering (flyveblad), som dels kom ut i versifisert form. Det lille bladet »Ridende Mercurius« som kom ut i Bergen i 1720, var i virkeligheten det første forsøk på start av en regulær trykt avis, men tiltaket måtte oppgis da det danske presseprivilegium grep inn. Etter dansk og tysk forbilde startet boktrykker Samuel Conrad Schwach annonsebladet »Norske Intelligenz-Seddeler« i Christi-