232 Pressevæsen Efter Gustav IV Adolfs trontillträde skärptes tvångslagarna undan för undan, tills pressen under 1800-talets första decennium helt lamslogs. Med 1810 års tryckfrihetsförordning gavs ånyo full, grundlagsbefäst tryckfrihet, ehuru den för tidningspressens del kom att hållas tillbaka av den reviderade tryckfrihetsförordningen 1812, genom vilken den däri återinförda indragningsmakten ända fram till 1844 lade en hämsko på pressfriheten. Efter sistnämnda år har utvecklingen i stort sett fritt fortgått, om man bortser från de under det andra världskriget tillkomna och snart upphävda undantagslagarna. (Se vidare under Presselovgivning.) Det stora intresse för världshändelserna, vartill Sveriges inträde i trettioåriga kriget gav anledning, blev upphovet till den periodiska litteraturen i vårt land. Som en föregångare (om man bortser från handskrivna nyhetsblad och tryckta relationer, flygblad o. dyl.) kan möjligen räknas ett tryckalster av tidskriftstyp, »Hermes Gothicus«, som utgavs i Strängnäs 1624 och av vilket endast ett exemplar bevarats till vår tid. Den första verkliga tidningen anses allmänt vara »Ordinari Post Tijdender«. Den började utgivas 1645 (eller möjligen 1644) och har fortlevat under växlande titlar och smärre avbrott ända till våra dagar under namnet → »Post och Inrikes Tidningar«. Dess innehåll utgjordes från början av meddelanden från utländska korrespondenter samt av uppgifter, som utsläpptes från Kungl. Maj:ts kansli. Redan i första årgången fanns annonser; den allra första var en bokannons. Tidningen var helt dirigerad av myndigheterna, och dess redaktör var postdirektören i Stockholm. Under 1700-talet började många privata tidningar utgivas vid sidan av de statliga posttidningarna. Som en föregångsman får räknas boktryckaren Peter → Momma, vilken 1742 började utge »Stockholm. Gazette« på franska språket. Ett par år senare startade samme man »Stockholms Wekoblad«, vars bilaga »Dagligt Allehanda« år 1769 blev vårt lands första dagliga tidning. Under namnet → »Nya Dagligt Allehanda« fortlevde den ända till 1944. Ar 1760 erhöll dåvarande redaktören för posttidningen, överpostdirektören M. Benzelstjerna, privilegium på utgivningen av »Inrikes Tidningar«; den utgjorde fortsättning på den sedan 1734 utkommande »Anmärckningar wid Swenska Post-Tidningarne«. »Inrikes Tidningar« sammanslogs 1821 med posttidningen till »Post och Inrikes Tidningar«; även före sammanslagningen hade de två tidningarna stått under gemensam redaktion. Ar 1778 började boktryckaren J.C.→ Holmberg utge → »Stockholms Posten«, som med skalden Johan Henrik Kellgren som främste medarbetare intog en obestridlig rangplats bland svenska tidningar till århundradets slut. Den upphörde efter en lång nedgångsperiod först 1833. Även den svenska landsortspressen räknar sin tillkomst från 1700-talets mitt. Äldst var »Götheborgs Weko-Lista«, som utkom 1749—57; som den andra i ordningen kom »Carlscrona Wekoblad« (1754—1935) och som den tredje »Norrköpings Weko-Tidningar«, vilken började utkomma 1758 och ännu fortlever med namnet → »Norrköpings Tidningar«, De svenska tidningarna voro fram till »Stockholms Posten«s utgivningsår 1778 ganska obetydliga ur såväl kulturell och litterär synpunkt som i egenskap av nyhetsförmedlare. Den periodiska litteraturen dominerades i stället av tidskrifterna. Aren 1730—31 utgav C. Carl[e]son »Sedolärande Mercurius«, och inspirerad av denna samt efter mönster av Steeles och Addisons »The Spectator« började Olof (von) Dalin utgivningen av »Then → Swänska Argus« 1732. Det var en moralisksatirisk veckoskrift, som fick många efterföljare, men den upphörde redan 1734. Som frukt av ett nyvaknat intresse för litteratur- och lärdomshistoria följde utgivningen av ên mängd tidskrifter. Boktryckaren Lars → Salvius begynte 1745 med »Lärda Tidningar«, som fortgick till 1773, och från 1750-talets mitt och till århundradets slut var C. C. + Gjörwell den mest betydande men också den ur ekonomisk synpunkt minst lyckosamme av alla tidskriftsutgivare. Sveriges första politiska tidning, »En Ärlig Swensk«, utgavs av det makthavande hattpartiet och redigerades av censor librorum N. von → Oelreich vid riksdagen 1755—56. Vid samma riksdag utgavs våra första riksdagstidningar, innehållande skildringar av riksdagens förhandlingar. Riksdagstidningar utgåvos sedan vid så gott som alla riksdagar (dock ej 1789 och 1792) fram till mitten av 1800-talet, då dagspressens utförliga riksdagsreferat gjorde dem överflödiga. Under tryckfrihetsperioden 1766—72 dominerades tidningsutgivningen av politiska pressalster, av vilka de mest uppmärksammade voro »Philolalus Parrhesiastes eller Den Pratsjuke Fritalaren« (1768) och »Uplysning för Swenska