Pressevæsen 233 Folket« (1769), vilka båda drabbades av censuren, Gustav III:s tryckfrihetspolitik hämmade i hög grad pressens utveckling och ställde tidningarna inför alternativet likriktning eller förbud, Efter konungens död kom visserligen en ny tryckfrihetsförordning 1792, men den förlorade snart sin frihetskaraktär genom utfärdade varningar och påbud. Av förmyndartidens tidningar kunna främst nämnas »Patrioten« (1792—94) och »Extra Posten« (1792— 95), båda stoppade av censuren. Gustav IV Adolfs tryckfrihetspolitik gjorde en fri tidningsutgivning helt omöjlig. Hans tryckfrihetsförordning 1798, som oavbrutet påbyggdes med cirkulärskrivelser och förbudsbrev, gör hans regeringstid till den nesligaste i den svenska pressens historia. Tryckfrihetsförordningen 1810 var avsedd att trygga utvecklingen av en fri och obunden tidningspress, men den 1812 införda, ovan nämnda och först 1844 upphävda indragningsmakten verkade i betydlig grad restriktivt. Visserligen gav den nyvunna tryckfriheten upphov till en icke obetydlig tidningsutgivning, främst. av litterär karaktär. Wallmarks »Journal för Litteraturen och Theatern« (1809—37), den s. k. Nya skolans många tidskrifter: »Polyfem« (1809—12), »Phosphoros« (1810) m.fl. tillkommo samtliga strax efter det nya statsskickets införande, Politiska nyhetstidningar började också utkomma. Till en början voro de flesta understödda av regeringen och utgivna eller redigerade av Grevesmöhlen, bl.a. »Nya Posten« (1810—12), »Askådaren« (1810—12) »Trompeten« (1812) m. fl. men fingo dock en kort livslängd. Då opposition mot regering och ämbetsmän började göra sig hörd, fanns indragningsmakten till hands för att tysta den frispråkige. Hur ringa betydelse tidningarna hade under det nya statsskickets två första decennier framgår av upplagesiffrorna. De främsta tidningarnas postprenumerationsförteckningar visar exempelvis år 1820 för »Anmärkaren« 679 ex., »Anmärkarne« 606 ex., »Stockholms Posten« 580 ex. och »Stockholms Courier« 440 ex. 1820-talets mest betydande politiska tidning, »Argus«, hade under sin storhetstid i mitten på 1820-talet en medelupplaga på ca. 1250 ex. Artalet 1830 har i den svenska presshistorien med rätta valts som skiljemärke mellan gammal och ny tid, och det decennium som då ingick kan sägas vara det viktigaste för tidningsväsendets utveckling i vårt land, Den 6 december 1830 utkom första numret av → »Aftonbladet«, grundat och lett av L. J. → Hierta till år 1851. Tidningen blev redan från början inflytesrik och opinionsbildande i en grad som intet tidigare pressalster. Dess spridning blev för dåtidens förhållanden mycket stor, och redan efter några få år hade den flera köpare och läsare än övriga stockholmstidningar tillsammans (1834 hade »Aftonbladet« 2400 prenumeranter, »Post och Inrikes Tidningar« 950, »Allehanda« 400, »Argus« 325). »Aftonbladets« stora framgång inspirerade konkurrenter att starta nya tidningar, och de äldre tvungos till upprustning. »Aftonbladet« var en klart radikal oppositionstidning; dess mest betydande politiska meningsfrände blev efter 1832 det gamla »Dagligt Allehanda«, som då övertogs av den skicklige publicisten W.F. Dalman. Den konservativa pressens främsta organ var → »Svenska Minerva« (1830—48), lett av J. C. Askelöf, och under en kort tid »Fäderneslandet« (1830—33), redigerat av Crusenstolpe och understött av regeringen, Sedan »Fäderneslandet« nedlagts, gjordes ett försök att omskapa den officiella posttidningen till ett mera kampdugligt instrument mot oppositionspressen. Tidningen bytte regim, och namnet ändrades 1834 till »Sveriges Stats-Tidning«, men experimentet misslyckades totalt såväl politiskt som ekonomiskt. I stället segrade oppositionen på alla punkter, främst tack vare Hierta och hans Aftonblad. Från 1838 upphörde indragningsmakten att tillämpas, och dess officiella upphävande skedde vid riksdagen 1844—45. Därmed hade det allvarligaste hindret för tidningspressens fria utveckling eliminerats. Jämsides med stockholmspressen började landsortspressen utvecklas och spela en även politiskt uppmärksammad roll. Omkring 1830 funnos 58 tidningar i 30 städer, samtliga likgiltiga lokala annonsorgan (med undantag av litterära och vetenskapliga serier av tidskriftstyp). Vid tiden efter 1830 och fram till 1860 grundades nu många tidningsföretag, som fått stort inflytande på den offentliga debatten och av vilka många ännu fortleva: → »Vestmanlands Läns Tidning« (Västerås, 1831), + »Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning« (1832), »Wermlands Tidning« (Karlstad, 1836; från 1851 »Nya Wermlands-Tidningen«), »Norrlands-Posten« (Gävle, 1837), + »Östgöta Correspondenten« (Linköping, 1838), »Barometern« (Kalmar, 1841), »Nerikes Allehanda« (Örebro, 1843), »Upsala«