Salmebøger 293 Denna s. k, »gamla psalmbok« förblev under nära ett och en kvarts sekel församlingarnas gemensamma sångbok och de frommas mest älskade andaktsbok, »präglad av den klassiska lutherdomens styva och manhaftiga väsen, av dess starka, grova, storvulna naivitet, av dess ofasonerade, naturfriska mänsklighet« (Liedgren). Efter hand kommo nya religiösa rörelser (pietismen och herrnhutismen) med krav på utrymme för en mera individuell och känslomättad psalmsång, och för nya litterära smakriktningar framstod poesien i Gamla psalmboken som föråldrad, versifikationen otillfredsställande m. m. En revision blev ofrånkomlig, men de två förslag, som framlades, det s. k. Celsiuska 1765—67, däri visserligen rum beretts åt såväl den pietistiska sången i Mose och Lamsens visor (äldsta uppl. 1717) och den herrnhutiska i Sions sånger (äldsta uppl.1743) men som i övrigt präglades av torka och andelöshet, och det Troilska 1793, som anpassats efter den på sina håll rådande neologien, utsattes för stark kritik och vunno aldrig officiell stadfästelse. I början av 1800-talet vann tanken på en genomgripande revision större tillslutning, talrika enskilda och officiella förslag sågo dagen utan att dock antagas och på initiativ av ärkebiskop J.Lindblom tillsattes psalmbokskommittén 1811—19, vars ledande kraft från första stund blev J. O. Wallin och som bl.a. framlade »Förslag till förbättrade kyrkosånger« (1814). Sedan även detta förkastats, lät kommittén Wallin så gott som ensam fortsätta arbetet och 1816 framlade han »Förslag till svensk psalmboks«, vilket förslag efter ytterligare överarbetning stadfästes 1819, vår andra rikspsalmbok; införandet överlämnades åt församlingarnas fria val. Antalet psalmer hade nu ökats til 500, av vilka 0.200 stammade från Gamla psalmboken, 200 voro av Wallins hand och övriga av bl.a. M. Choraeus, E. G. Geijer, S. Hedborn, J. Åström och S. Ödmann. »Genom sin universalism, vitt utöver den kristna- församlingens gränser gripande skönhetsmakt« (Liedgren) vann den wallinska psalmboken en enastående ställning bland kristenhetens psalmböcker och blev svenska folkets mest spridda andagtsbok med ett oberäkneligt inflytande på fromhets- och bildningsliv, på den litterära smaken och svenska språket. Bland gammaltroende och »läsare« väckte emellertid en i åtskilliga psalmer i den Wallinska psalmboken framträdande gärningslära (semipelagianism) ett starkt motstånd, särskilt i Norrland, i Kalmarbygden, där i vissa församlingar den Gamla psalmboken inte avlystes förrän i slutet av 1800-talet, och på Västkusten, och detta motstånd aktualiserades ytterligare av den senare inbrytande evangeliska väckelsen. Ett försök av J. H. Thomander och P. Wieselgren 1849 att åstadkomma en »i möjlig mån renlärig« psalmboksupplaga slog inte igenom, och kravet på en revision återkom vid nästan alla kyrkomöten efter deras tillkomst 1868, talrika enskilda och officiella förslag framlades utan att vinna allmänt gillande. 1920 antog emellertid kyrkomötet ett till detta möte av J.A. Eklund, E.N. Söderberg m.fl. utarbetat förslag, medan ett samtidigt framlagt tilläggsförslag förkastades. K. Maj:t stadfäste dock inte det av kyrkomötet antagna förslaget utan förordnade 1921, att de i kyrkomötesförslaget intagna n y a psalmerna skulle sammanföras till ett tillägg, 1921 års »Nya psalmer« (nr 501—673), att tills vidare och försöksvis användas tillsammans med 1819 års psalmbok. Snart visade sig emellertid denna anordning mindre tillfredsställande och 1933 uppdrog K. Maj:t åt biskop J.A. Eklund att ensam, »obunden av direktiv ..…. utgestalta ett förslag till ny psalmbok för den svenska kyrkan«. Det ansågs emellertid att bl. a. hans språkliga bearbetning av psalmerna i den Wallinska psalmboken drivits för långt och att den nya psalmdiktningen icke beretts tillräckligt rum, och i september 1934 tillsattes en ny kommitté, med ärkebiskop E. Eidem som ordförande, vilken redan till kyrkomötet i oktober framlade en promemoria för revisionen. Kyrkomötet anslöt sig till de kommitterades principer och efter ytterligare överarbetning antog kyrkomötet på hösten 1936 den nya psalmbok, som 1937 stadfästes, vår tredje rikspsalmbok. Av dess 600 psalmer äro 377 hämtade från den Waæiilinska och 131 från 1921 års Nya psalme:; de återstående äro helt nytillkomna. Stort utrymme har beretts åt den nordiska psalmen, åt den löftesrika nydiktningen och åt det mest betydande från den evangeliska väckelsen, samtidigt som hänsyn tagits till nya, tidigare ej beaktade kyrkliga verksamhetsformer (diakoni, mission m. m.) och nya kultur- och samhällsförhållanden (idrott, skola m.m.) Den språkliga bearbetningen och textredigeringen har inte i allo ansetts hålla måttet utan blivit föremål för kritik. I typografiskt hänseende har den svenska psalmboken i det längsta tryckts med fraktur (undantagsvis redan 1784 en antikvaupplaga,