Skillingsviser 327 ren Vilhelm Bergsøes store Samling). Ogsaa Dansk Folkemindesamling ejer Skillingsviser, ligesom Universitetsbiblioteket har en mindre Samling. C. Elberling: Oehlenschläger som Gadevise-Digter, 1872; Danske Viser fra Adelsviser og Flyveblade 1530— 1630, udg. af H. Grüner-Nielsen II—VII, 1912—31; R. Paulli i Danske Folkebøger fra 16. og 17. Aarhundrede, 1915—36; J. A a k j æ r: Skive Marked (Skivebogen, XVI, 1924); S am m e: Markeder og Markedsviser, 1929; S. Tuno1d: Peder Rafns visebok (Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, XXIII, 1936); L. Bødker: Skillingsviser og Folketradition (Folkkultur, VI, 1944); De gamle Skillingsviser i Udvalg ved P. P. M. Pedersen, 1950; N. Schiørring: Det 16. og 17. århundredes verdslige danske visesang, I—II, 1950; Selma Nielsens Viser. Et repertoire af folkelige sange fra det 19. århundredes slutning udg. af Nils Schiørring, 1956; K. Clausen: Dansk folkesang gennem 150 år, 1958; I. Piø: Skillingsviserne om Christiansborg slots brand, 1958; Samme: En moderne skillingsvise (Danske Studier, 1958). E. Dal. Finland. Skillingstrycken, vilka i Finland kallas arkvisor och -sagor, har sedan medlet av det 19: seklet varit föremål för såväl samlarnas som forskarnas livliga intresse. Till stor del har detta berott på de omfattande samlingar av detta tryck, vilka Matti Pohto uppsamlat och donerat till Helsingfors Universitetsbibliotek och andra kulturella institutioner. Är 1930 innehöll den genom senare förvärv, bl.a. arkivleveranser, utökade samlingen i Helsingfors Universitetsbibliotek över 7.000 olika visor och berättelser på finska och ca 550 på svenska, (Behovet av tryck på svenska täcktes i Finland före 1809 huvudsakligen genom import.) Av dessa ingår en stor del i ett flertal tryckalster och upplagor. Skillingstrycken på finska består uteslutande av visor intill senare hälften av 1700-talet, medan huvudparten av tryck på prosa utkommit under den senare hälften av 1800-talet. Det första skillingstrycket på finska (Carolus Pictorius: »IV. Suloista ...weisu«) är tryckt i Riga 1622, det första i Finland tryckta (»Ylimmäisen Keisarin Iesuxen Christuxen Mandati ...«) i Abo 1643. De bevarade skillingstrycken från 1600-talets tre första kvartal är ytterst fåtaliga, till stor del beroende på materialförslust. Såväl författare som läsekretsen bestod av en relativt begränsad skara inom den bildade klassen. Genom biskoparna Gezelius’ nit för läskunnighetens befrämjande utvidgades läsekretsen under 1600-talets sista decennier. Författarnas antal blir allt större, deras produktion talrikare, visornas motivval mångsidigare och deras konstnärliga nivå högre. Den lyriska visan har under denna period sin repre- sentant i Gabriel Tuderus (död 1705), den religiösa dikten och den personhistoriska versen i Matthias Salamnius, den didaktiska i Andreas Mennander (död 1734) samt den historiska i Andreas Aschelinus (död 1703). Det stora nordiska kriget; särskilt den stora ofredens (1713—21) skräckperiod är ett i visa och dikt ofta behandlat motiv långt in i följande sekel, (Pärttyli Vhael (död 1723) och Gabriel Calamnius (död 1754)). Kulturströmningarna från Mellaneuropa, oftast med Sverige som förmedlare, göra sig allt starkare gällande under 1700-talet. Den gamla fornfinska runometern viker alltmer för moderna versmått. Den tidigare pietismen, representerad bl.a. av Abraham Achrenius (1706—69), läker av kriget sargade själar. Den efterföljes av den nationalekonomiska uppryckningen, också i visor besjungen och senare under Gustav III:s tid av ringdansvirvlar och den erotiskt betonade visans glättiga toner. Vid sidan av diktare inom det lärda ståndet uppträder även produktiva visdiktare ur folkets djupa led (invaliden Tuomas Ragwaldinpoika, död 1804). Det numera även på svenska författade skillingstryckets populäraste period infaller under det 19:de seklet. Den utgör nu allmogens mest uppskattade tillfällighetslektyr som stillar dess begär efter nyheter och kunskap på alla upptänkliga områden. Författarregistret uppvisar ett mångsidigt galleri från skräddare, klockare och “fattiga män” ur alla delar av Finland till ryktbara namn såväl i eget land som ute i Europas kulturstater. Från sekel till sekel ljuder i skillingstrycken den religiösa diktens manande toner, då sinnet söker frid, då olyckor drabbat och brott blivit begångna. Genom dem blir läsaren bekant med Riddar Blåskägg, Rosimunda och Genoveva, Napoleons krig, cirkusbranden i Berditsjev invid Kiev och fångvaktar Ollikkalas förgiftning. Men den lär även känna Finlands stormän, Runeberg, Lönnrot och Topelius och blir förtrogen med vad Andersen och Bellman, Grimm, Lenngren och Tolstoi drömt, diktat och berättat. Sedan tidningarna och visböckerna omhändertagit förmedlingen av dagsnyheter och tillfällighetsdikter och bokhandeln ersatt marknadernas bokstånd förlorar skillingstrycken sin betydelse. De fortleva dock till långt in på det 20:de seklet och utgöra som helhet ett mångsidigt källmaterial för forskare. A. Hultin: Katalog över Helsingfors universitets- biblioteks samlingar av skillingstryck, I—V, 1929—32; P. Raittila: Tuomas Ragvaldinpoika, 1949; E. S a 1 o-