328 Skillingsviser kas: Maallinien arkkirunoutemme Ruotsin vallan aikana (Vår profana skillingstryckvisa under svenska tiden), 1923. T.M. Norge. Skillingsviser eller »Gateviser« hadde en stor utbredelse i Norge i forrige og et godt stykke inn i vårt eget århundrede. I de eldste trykk finner vi gjengangere av folkevisene, historiske viser og religiøse sanger, som »Hagbart og Signe«, »Det lystige Bonde-Bryllup: Hans Lage tjente i Kongens Gaard«, »Jerusalems Skomager« o.a. Senere fikk disse skillingsviser et mere aktuelt og alminnelig tema, som ildebrann (»En ny Vise om den store Ildebrand i Bergen den 26. Februar 1830¢«), forlis (»En ny, sørgelig Vise om Dampskibene »Geisir«s og »Tingvalla«s Sammenstød i Atlanterhavet 1888«), mord (»Om Mordet i Sogn den 5te Februar 1883«), naturkatastrofer (» Visen om Katastrofen i Værdalen 1893«), kjærlighetsviser (»Hjalmar og Hulda«, »Alperosen« osv.), dessuten et utall av sjømannsviser, rallarviser og emigrantviser. Bortsett fra trykk fra bergenseren Arne Erichsen Wichne (1784—1864), som var sine egne visers forlegger og forhandler, samt viser fra de kjente psevdonymer Jumbo (Anton Andersen, født 1878—) »Norgesmesteren i Visediktning 1902—1913«, som han kaller sig selv, Olaves Pedersen (Niels Ulrik Alfred Sinding-Larsen (1839—1910), var de fleste av skillingsvisene anonyme, trykt på bestilling, »forlagt og tilkjøbs« hos en eller annen boktrykker som gjerne hadde slike trykk som spesialitet (Christiania: Theodor Rose, G. B. Strøm, Bertrand Jensen), (Bergen: Arne E. Wichne), (Trondhjem: J.L. Sundt), osv. Universitetsbiblioteket i Oslo har en særlig samling av norske visetrykk,. Katalogen over den teller ca, 13500 kort og gir opplysninger om første linje, titel, eventuelt forfatter, trykkested med forlag og år. I denne samling inngår organist H.C. Albrechtsons (1827—1911) store visesamling på 23 bind (ca. 2200 viser) som han efter hvert ga til Universitetsbiblioteket i årene 1868—1880. V. Smith: Arne Eriksen Wichne (Boken om Bøker, II, 1927); R. Christiansen: Albrechtsons visesamling (Boken om Bøker, III, 1932); O. Braaten: Gateviser (St. Halvard, 1938). T.H.F. Sverige. Från tiden före 1600 känner vi endast tre svenska skillingtryck, det äldsta från 1583 (»En ny wijse om een ädel och dygdesam Quinna j Rom«). Av 1600-talets skillingtryck har ca 180 bevarats till våra dagar, de flesta i unika exemplar. Ett kraftigt uppsving i produktionen av skillingtryck syns ha ägt rum i början av 1700-talet, jämsides med läskunnighetens utsträckning till bredare befolkningslager. Från denna tid och fram till skillingtryckets försvinnande eller förvandling till vis- och schlagerhäften av ännu gängse typ omkring 1910 är 20 à 25,000 skillingtryck bevarade, Det kan förutsättas, att de flesta skillingtryck från äldre tid gått förlorade, påbudet om tryckeriernas leverans av arkivexemplar tycks för skillingtryckens vidkommande ha iakttagits i större utsträckning först ett stycke in på 1800-talet. Skillingtryck består i regeln av 4 blad in 8:0, och innehåller genomsnittligt tre visor. Nottryck förekommer inte, visorna anges kunna sjungas efter bekanta, namngivna melodier eller efter »egen melodi«, vilken senare tydligen ibland utlärdes av försäljaren. Andliga och världsliga visor trycktes var för sig, de blandades sällan i ett och samma tryck. Under det att de andliga visorna i skillingtryck i äldre tid är nästan lika många som de världsliga, minskas från mitten av 1700-talet successivt deras andel i den samlade produktionen. Innehållet i skillingtrycken utgöres till största delen av anonyma visor, men också välkända av svenska skalder är där avtryckta, så gott som alltid utan angivande av författarnamnet. Bellman är mest representerad (96 visor, tryckta sammanlagt 321 ggr), sedan följer v. Braun (45—284), fru Lenngren (36—272), Böttiger (36—247), Tegnér (28—40), Sehlstedt (26—207) och C.J. Lindegren (45—206). Den enskilda visa som flest gånger förekommer i skillingtryck är A. Odels Sinclairsvisa (»Sist när på liuflig blomsterplan«), utgiven i 103 skillingtryck åren 1741—1893. Under det att i äldre tid de flesta boktryckare utgav skillingtryck (av 1600-talets officiner syns dock särskilt Chr. Günthers ha ägnat sig däråt), kan man från slutet av 1700-talet tala om en tendens hos vissa tryckerier att specialisera sig på skillingtryck. Bland tryckerier med en relativt sett särskilt stor produktion av skillingtryck märks E.P. Sundquist, Gävle, P. O. Oxmar, Falun, A. J. Sylvenius, Stockholm, A.F.Raams Enka, Norrköping, Elmén o. Granberg, Stockholm. Den största samlingen av skillingtryck förvaras i Kungl. Biblioteket. Särskilt för äldre tider måste hänsyn tagas också till andra samlingar, främst den Zetterströmska, Uppsala Universitetsbibliotek. E. Wrangel: Några ord om folkets visor i uppteckningar och skillingstryck (Samlaren, 1894); H. B 10m-