Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 4. Örnsköldsvik—Härnösand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
LUDVIG .NORDSTRÖM
herrarna också punsch — men i så fall dracks det också, jag
menar ordentligt, smuttades inte. Fem "halvor" punsch på en
kväll per man var ingenting att finna konstbesynnerligt! Men
de mer stabila gubbarna tyckte, att punschen var till för mindre
vederhäftigt folk — som en sågverksgubbe sade en gång:
— Punsch, det är en drängadryck!
Vad min ärade fader beträffar, var han på den punkten mycket
försiktig, närmast nykterist.
Nej, musik, det var hans likör! Och så kom det sig, att en
sommar bjöd han Axel Ringvall och hans undersköna maka, fru
Bertha och deras vilddjur till son, Nisse, sedermera, tror jag,
sjökapten, att tillbringa sommarferierna hos oss på Vägnön. Av
henne fick jag för övrigt mitt livs första kyss. "Farbror Ringvall"
hade den vanan eller i mina unga ögon snarare ovanan att efter
middan pussa sin söta fru. Strängt engelskt uppfostrad av min
victorianska moder fann jag detta allt annat än på sin plats
och gav vid något tillfälle, genom en gest eller min eller något
ord, uttryck för denna moraliska uppfattning. Men det skulle
jag aldrig ha gjort! "Farbror Ringvall" upptäckte det och skrek
jublande:
— Lubbe ska kyssa Bertha!
Jag i väg som ett skott. Men vad halp det? Naturen har skapat
mig som en tax med en helsikes lång rygg och ben så korta som
på en likkista. Så att i den vilda jakt, som ögonblickligen sattes
i gång, infångades jag hastigt, bars fram till den sköna "tant
Bertha", som försökte pressa sina rosenläppar mot min
hopknipta mun. Jag sparkade och fäktade, men till sist lyckades
attentatet. Jag har en känsla av, att från denna händelse daterar
min outrotliga skepsis mot det kvinnliga könet. Jag betraktade
nämligen kyssen i fråga som ett uttryck av bristande "fair play"
mot inte mindre än två manliga individer: Axel Ringvall och mig.
Men för att återgå till Lustholmarna. Man tyckte mycket om
fiske på den tiden. Nu arrenderade min fader hela Vägnö hemman
av Härnösands stad, som var dess ägare. Och han var absolut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
