Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
EN AF DF. BLINDE
got jämställdt en mer eller mindre värdefull ko,
han kände långsamt, att det började bli en oro
inom honom, uppväckt af denna lugna och säkra
blick, som inte släppte honom. Hemma slogo
kvinnorna alltid ner sina ögon, och om man såg in i
dem någon gång, var det som att se bort genom
en rymd, där det inte seglade ett moln, inte en
fiskmås, inte ens en fattig kråka. Men här stod detta
öga så svart och hemlighetsfullt, som när man böjde
sig öfver båtkanten och spejade ner i hafvets djup,
där alla gåtorna bodde, där de oändliga
fiskstimmen gingo, och dit man helt oförmodadt kunde dras
ner af den oberäkneliga döden.
Det hade händt Isak Åbygge som väl alla
andra fiskare, att han ibland ute på hafvet, då
vågorna mot natten fingo ett hotande mörker,
plötsligt kunde känna sig rädd, men han visste inte,
hvarför han kände sig rädd. Barbaren i honom
kunde inte mer än uppsamla känslan, hvad som
låg bakom den kunde han ej spåra.
Sammalunda var fallet nu — Isak Åbygge blef
rädd, och det var allt, han kunde åstadkomma af
inre rörelse. Han var så fylld af rädsla, att han
inte ens tillskref de svarta ögonen orsaken. Rädslan
bredde sig inom honom som ett jämnt svart haf,
och på hafvet seglade två blomhvita måsar, och det
var dessa ögon.
Men äfven de inre hafven ha sin ebb och flod,
oqh rädslan sjönk undan, men märk: då stannade
de hvita måsarna kvar, sittande på nakna klippor
mot himlen!
Lugn och utan att ändra sitt ansikte genomgick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
