Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och folk vågade hoppas igen och vintern 1943–1944
bildade vi egen klubb längre ut: Kristinebergsklubben.
Vi var inte så många till en början. Bara styrelsen och
några till. Elva stycken satt vi runt konditoriets bord på
mötet i mars 1944 när jag skulle tala om Péri.
Tore satt ordförande vid bordets kortända. Han
hade två svarta kontorspärmar med klubbpapperen
framför sig. Han hade klippt ur och klistrat
förbundsmärket på de svarta pärmarna. Den ena pärmen var
uppslagen. På den andra hade han fortfarande
Kommunistiska Ungdoms-Internationalens initialer KUI
fast ungdomsinternationalen också den var upplöst
sedan ett år. När jag vände mig mot honom för att göra
mig beredd att få ordet på nästa dagordningspunkt såg
jag Lilly bredvid mig. Men jag vågade inte se på henne
riktigt för jag var kär i henne. Det hade jag aldrig vågat
säga henne. Trots att jag lovat mig själv att inte röka
mer i dag då det var i slutet av perioden och jag sedan
inte skulle kunna få tag i mer än några
kungafondscigaretter på den kupong jag fått av farmor tände jag
en Carmencita för att inte se på Lilly. Hon hade ett
rikt, mjukt hår. Ett tag hade det varit som Barbara
Stanwycks; en sådan där lugg med våg. Nu var det rakare
fall. Hon var också lika skärpt snygg fast mjukare. Jag
hade aldrig visat henne att jag var kär i henne. Men
man visste det. Urban hade skrattat i går när jag mötte
honom i bokhandeln på Kungsgatan 84. Han hade
sagt:
– Du är visst varm på Lilly du.
Jag hade ingenting sagt, bara känt att jag rodnat. Då
hade han lagt till:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
