Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag är författare, sade jag. Men de vill inte trycka
mig. Inte än.
Jag hade kysst henne då sista kvällen när vi stod i
mörkret bortom bron. Men mest kamratligt ty inte
hade jag varit kär i henne. Bara så där som man alltid
är med flickor.
Plötsligt såg jag Ellen framför mig. Helt tydligt och
mycket nära. Hon var alldeles tätt inpå mig och jag såg
rakt in i hennes ögon. Hennes bröstvårtor var mycket
mörka och helt styva under blusen. Jag tog två djupa
andetag för att tvinga bort känslan av henne, sköt
undan skrivmaskinen och reste mig från bordet. Drack
ett glas vatten. Stirrade ut på bakgården.
Papperet i maskinen innehöll ännu blott den nya
rubriken. Höll den? Nej, det jag skrivit om Sarajevo
höll inte. Så gick det inte. Och tolv papper hade jag
gjort slut på bara på den obrukbara inledningen om
1914. Jag måste vara rädd om papperen. Det dög inte
att skriva och riva ur och skriva och riva ur. Det var ont
om skrivmaskinspapper här.
Och om den svenske ingenjören på hotellet kunde
jag alls inte skriva. Han som kraschat en svensk
industrikarriär under första världskriget och blivit bortskild
för tredje gången redan före det andra världskriget.
Han som arbetat världen runt. Som satt upp
tändsticksfabriker och cementfabriker i Asien och
Sydamerika. Nu när han var sextioåttaårig pensionär utan
pension hade jugoslaverna hyrt honom billigt. Vi sågs i
matsalen. Vi fick kålsoppa som vanligt. Och tunt öl. Vi
var de enda utlänningarna.
– Not a very exciting fare, sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>