Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Christen Asbjörnsen, af P. Aug. Gödeke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trollsägen är ett fädernearf, gömmande åtminstone någon qvarlefva
af forn visdom, om hvars värde ingen kan taga miste, hur höljd
hon än vore af ålder, ett klenodium, likt dessa i jorden funna,
hvilkas ädla metall röjer sig på klangen, på tyngden och på
skimret under den icke allt för slätpolerade ytan.
Och såsom mödrar och mödrars mödrar en gång satt sin
stolthet uti att bära de fornärfda smyckena, så hafva också
gångna slägtled, tidsålder efter tidsålder, upptagit, fejat och
fröjdat sig åt sagornas och sägnernas fullhaltiga smide, hållit
det för sin bästa skatt och vårdat det så, att de kunnat gifva
det i arf åt efterkommande. Derför är det också minnen med
dessa dikter, och det är både en äkta metall och en konst i
dem, som ej öfverträffas eller ens på långt när hinnes af våra
tiders kramgods för dagen, detta kramgods, som dock nu
tränger ut allt gammalt.
Ty nu är den tid kommen, då silfret börjar gå ur de gamla
gårdarna samt sagorna och sägnerna ur menige mans minne.
Skälen till detta vore det för vidlyftigt att nu här söka uppvisa.
Vare det nog sagdt, att det så är, och att en af orsakerna ligger
deri, att hjertelaget icke är detsamma, som det förr har varit.
Men huru skall då detta lyte kunna botas? Naturligtvis
endast på den väg, som allt, det der blifvit anstucket, kan
bättras: genom en renselse, som åtskiljer själ och anda, merg
och ben, och som icke skonar det, som måste bort. Den
renselsen ligger det icke i någon ensam menniskas våld att
framkalla, men när tiden är inne, så kommer hon, och finnes det då
i folket något, som är värdt att rädda, så varder det räddadt
och går förvisso segrande fram ur pröfningarnes eld till ett
nytt lif.
Men kan den enskilde icke frambesvärja de makter, som
förvandla folken och föda nya tider, så kan han deremot verka
till en omätlig välsignelse genom att hägna, vårda, fostra och
bevara allt det, som i forna dagar hållit folk som hushåll
samman, med dem genomgått pröfning och efter pröfningen blifvit
dem en källa till ny glädje. Och till sådant hörer allt gammalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
