Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En tjäderlek i Holleia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vingarne och flyttade till ett annat träd, der han åter
begynte sitt bedrägliga spel.
«Jag kunde just tro det,» sade Per förargad. «Nu
är han ute igen, gamlen. Det tjenar aldrig i tiden till
någonting att hålla på honom, lika gerna kunde man
hålla på himmelens skyar. Nej, låt oss gå litet längre
norrut, der sitter flera fåglar, och d’ä’ kanske någon af
dem, som törs öppna näbben, hur rädda de än ä’ för
det här odjuret, som jag vånnar fan måtte ta!»
«Vet du hvar gamlen brukar spela solgångsspelet?»
frågade jag
«Ja, det vet jag väl,» svarade Per. «Han spelar
det i en fura på en liten bergknalle här nere i
Hyttetjärnsmyren; men det är inte lätt att komma åt honom
der, för furan ä’ så orimligt hög och lång.»
«Dit måste vi gå,» sade jag. «Men eftersom du
tror det är bättre, kunna vi först gå litet norrut.»
Vi gingo ett stycke i den föreslagna riktningen
förbi en ofantligt stor rullsten, som Per kallade
Mjölne-Ragnhild, längs södra kanten af Löndalsmyren. Men
vi hörde icke en enda fågel spela. Per Sandaker
undrade mycket hvart de alla hade tagit vägen och kom
slutligen till det resultatet, att slagsmålet hade jagat
bort dem eller gjort dem så rädda, «att de inte tordes
knysta». Dagen började ljusna, då vi hörde en knall
långt norrut på Sandtjärnåsen, der Per berättade att
han och kaptenen brukade ha björnbete liggande, och
hvarifrån mannen icke hade långt till sin säter och det
ställe i Sognedalen, der han bodde. En stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
