Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berthe Tuppenhaugs berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Åh, ä’ de’ studenten, som är så sent ute; jag
blef riktigt haj, han ä’ hvit som snö och d’ä’ midt i
natten,» svarade gamla Berthe Tuppenhaug och steg
upp. Jag berättade mitt missöde och bad henne väcka
en af pojkarne och skicka honom upp till gården efter
häst och släde.
«Ja, ä’ de’ inte som jag säger, att gråbenet
hämnas,» mumlade hon för sig sjelf. «Di ville inte tro det,
då di höll skall efter honom och Per bröt benet af sig
i fjor; nu kan han se, jo minsann hämnas han inte!»
«Nå ja,» sade hon och gick bort till sängen i en
vrå, der familjen låg och snarkade i korus, «gårdens
folk ha kört timmer från elfven i de här dagarne, så
man kan komma fram öfver ängarne. Upp med dig,
Lill-Ola, du ska’ efter häst åt studenten! Lill-Ola då!»
«Äää!» sade Lill-Ola genom näsan och vände sig.
Han hade alldeles för god sömn för att låta störa sig
af så litet, och det drog om en hel evighet med
ögongnidning och gäspningar och gapande och virriga frågor,
innan han hade gjort sig fri från den orediga röran i
sängen, fått byxor och tröja på sig och riktigt fattat
hvad han skulle göra. Löftet om drickspenningar tycktes
emellertid befordra hans begrepps uppklarnande och
förtog till och med hans fruktan att gå förbi björken,
som Ole Askerudsbraaten hade hängt sig i. Under
öfverläggningarne mellan den hvithårige Lill-Ola och
gamla Berthe, gjorde jag bekantskap med rummets
inventarier — väfvar, spinnrockar, kubbstolar, qvastar,
såar och halffärdiga yxskaft — med hönorna på pinnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
