Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berthe Tuppenhaugs berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Ja, det går nog för sig,» hörde Barbro den andra
säga, och hon vardt så häpen, att hon inte visste hvar
hon skulle göra af sig.
Rätt som det var, så kom der in den ene efter
den andre med mat och dryck på silfverfat och i
silfverkrus och med kjortel och brudestass, med krona och
spännen, och di gaf sig till att duka borden och klä’
henne till brud, och hon tyckte hon kunde inte sätta
sig emot det heller.
Den flickan hade också en käraste, och han låg
på skytte i fjället. Men det kom en sådan ångest på
honom, att han tyckte han måste och skulle till sätern
igen. Då han kom fram emot den, stod der så fullt
med svarta hästar med gammaldags sadlar och betsel,
så han kunde genast förstå hvad som var på färde.
Han smög sig bort till en glugg och tittade in; der
såg han hela brudeföljet: kung Haaken var brudgum,
och bruden var i full stass.
«Ja, nu vet jag inte d’ä’ annat att göra än att
förvända ögonen på henne,» sade en af brudepigorna.
Då tyckte gossen det kunde vara tid på att lägga
sig emellan, han tog en ärfd silfverknapp och lade i
bössan och sköt kung Haaken, så att han föll. Med
det samma for hela brudskaran ut och tog kung Haaken
och bar honom mellan sig. Maten förvandlades till
trollspott och till ormar och paddor, som hoppade bort och
gömde sig i alla hål. Det enda som blef qvar var
brudestassen och ett silfverfat, och det skall finnas på
gården än i dag.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
