Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Qvarnsägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norrifrån kommo från elfven några kalla fläktar,
som kommo mig att känna, att jag var våt och trött,
och jag beslöt derför att gå in och hvila mig litet vid
elden borta i sågen. Jag ropade på gossen, som ännu
stod nere vid stranden, bad honom taga fiskkorgen,
som jag hade satt ned, och följa efter mig öfver
timmerflotten, hvars hala stockar gungade på vattnet och
öfversköljdes vid hvarje steg jag tog.
Vid den ena härden i sågen satt en gammal
gråskäggig arbetare med en röd lufva ned öfver öronen.
Spiselns skugga hade förut dolt honom för mig. Då
han hörde, att jag önskade hvila och värma mig litet,
gjorde han mig af en stockknubb en sittplats vid elden.
«Det var en vacker fisk,» sade gubben, i det han
tog den sista forellen, jag hade fått, i handen, «och
en guldhake[1] till på köpet! Den väger nära tre
marker; den har ni säkert fått i dammen här?»
Vid mitt jakande svar berättade mannen, som
tycktes vara en ifrig fiskare, om hvilka stora foreller han
hade fått i det draget för trettio år sedan, då han
flyttade hit ut från Gudbrandsdalen, och uppstämde
derefter en hjertrörande klagan öfver fiskens aftagande och
sågfratets tilltagande.
«Fisken den aftar,» sade han med en stämma,
som öfverröstade sågens larm, «ty en sådan der
guldhake, inte större än den der är, är det nu sällsynt att
få, men sågfratet det ökas år från år, och man kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
