Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vallare för kungens harar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den, som skulle valla harar, fick vara qvick och
lätt på foten och inte någon döddansare, och när
hararne togo till att hoppa och skutta, så blef det en
annan dans än att gå och slå dank inne i stugan.
Men det hjelpte inte, Per ville dit och han skulle dit;
så tog han matsäcksrenseln på nacken och larfvade
ned utför backen, och då han hade gått både långt
och länge, kom han till en gammal käring, som stod
med näsan fastklämd i en vedkubbe och slet och drog,
och då han fick se huru hon ryckte och arbetade för
att komma lös, gaf han sig till att storskratta.
«Stå inte der och grina,» sade käringen, «utan
kom och hjelp ett gammalt skrälle; jag skulle spinta
sönder litet ved, och då kom jag att sätta fast näsan
här, och nu har jag stått och ryckt och slitit och inte
fått en matbit i mig på hundra år,» sade hon.
Men allt värre skrattade Per; han tyckte det var
öfvermåttan roligt, och sade, att när hon hade stått der
i hundra år, så kunde hon gerna stå der i hundra till.
Då han kom till kungsgården, togo de honom
genast till vallare; det var inte ondt om tjenst der, och
god mat och god lön skulle han få och kanske
prinsessan med på köpet, men om det kom bort en enda
af kungens harar, så skulle de skära tre röda remmar
ur hans rygg och kasta honom i ormgropen.
Så länge Per var i fähusgatan och i hemhagen,
hade han alla hararne i en flock, men då det led på
dagen och de kommo upp i skogen, togo de sig till
att löpa och skutta åt alla håll. Per satte efter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
