Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vallare för kungens harar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då han hade vandrat både länge och väl, så att
han började bli riktigt hungrig, kom han till den gamla
käringen, som stod med näsan i vedkubben och ryckte
och slet och ville lös.
«Goddag, gamlemor!» sade Askepilten; «står du
der och bryner näsan din, du stackars skrälle?» sade han.
«Nu har ingen kallat mig mor på hundra år,»
sade käringen; «men kom nu och hjelp mig lös och
ge mig sedan en smula till lifs, för jag har inte haft
mat i mun på hela den tiden, så skall jag göra dig
en morstjenst igen,» sade hon.
Ja, han tyckte nog hon kunde behöfva både mat
och dryck, sade Esben Askepilt.
Så klöf han kubben åt henne, så att hon fick
näsan lös, och satte sig till att äta och delade med
sig åt henne, och käringen hade god matlust, det kan
man nog veta, så hon tog för sig brorslotten af
matsäcken.
Då de hade slutat med det, gaf hon Askepilten
en pipa, som var sådan, att när han blåste i den ena
ändan, så spred det sig åt alla håll, det som han ville
ha spridt, och när han blåste i den andra, så samlade
det sig igen; och om pipan kom bort för honom, så
fick han henne igen, bara han önskade henne tillbaka.
Det var något till pipa, det, tänkte Esben Askepilt.
Då han kom till kungsgården, togo de honom till
vallare genast, det var icke ondt om tjenst der, och
kost och lön skulle han få, och var han i stånd till att
valla kungens harar, så att ingen kom bort, skulle han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
