Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En qvällstund hos en storbonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Hälsa Kilde, att bägge hennes söner har farit
illa, di brände opp sej i soppkitteln.»
«Åh, det var mina barn, det!» skrek det inne i
mjölkboden, och så kom det utfarande en huldra med
en stäfva i handen, och den kasta hon ifrån sej, så att
mjölken yrde om dem.» —
«Folk pratar så mycket,» sade smeden med en
spotsk min, alldeles som om han hyst tvifvel om denna
berättelses trovärdighet. Emellertid var kanske hela
saken den att han var förargad öfver att ha blifvit
afbruten, då han kommit så bra i farten. Det fans
knappast någon i hela trakten, som hade större förråd på
de vidunderligaste berättelser om huldran och de
underjordiska än han, och i tro på dessa väsen kunde han
mäta sig med de ifrigaste troende. «Folk pratar så
mycket,» sade han. «Man kan inte tro allt. Men när
det har händt i ens egen slägt, så ä’ man väl tvungen
te tro det. Och nu ska’ jag tala om någonting som
har händt min svärfar; det var en allvarsam och
trovärdig man, så det var nog sant det han sa’. Han
bodde vid Skroperud på Loddingegorna i Ullensaker;
han hette Jo. Han hade bygt sig en ny stuga, han
hade två tre kor, feta och i godt stånd, och en häst,
som var bättre än alla andra. Med den hästen
skjutsade han ofta från Mo till Trögstad och, när det föll
sig så, derifrån till Skrimstad och tillbaka till Mo igen;
och han brydde sig inte om hur han for fram med
hästen, för den var och förblef lika fet. Skytt var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
