Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En qvällstund hos en storbonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN QVÄLLSTUND HOS EN STORBONDE. 279
varit der, för hon hade rafsat med sig både kött och
fläsk och smör och kaka och öl och bränvin och allt
rart som fans; men hon var så förskräckt öfver ungen,
att hon glömde qvar en silfverskopa i ölkaret och inte
märkte, att hatten föll af henne. Di tog både
silfverskopan och hatten och gömde dem på Eldstad; och
hatten var sådan, att den som hade den på sig kunde
inte ses af någon dödlig menniska annat än kanske af
någon som var «synt»; men om den fins der ännu, kan
jag inte säga säkert, för jag har inte sett den och jag
har inte haft den på mig heller.» —
«Ja, di underjordiska ä’ svåra te att stjäla, det
har jag alltid hört,» sade gamla Berthe Tuppenhaug,
«men värst ska di vara under sätertiden, d’ä” liksom
en lång högtid både för huldror och underjordiska, för
medan säterjäntorna går och tänker på sina gossar,
glömmer di att göra korstecken öfver mjölk och grädde
och annan sätermat, och då tar huldrorna allt hvad di
vill. Dä inte ofta folk får se dem, men det händer
ibland, och det hände en gång på Nebergsätern uppe
i allmänningen här.
Det var några timmerhuggare eller vedhuggare der
uppe och högg. Då di sen skulle gå fram te
Nebergsängen te qvälln, så ropa det te dem borta i skogen:
«Hälsa Kilde att bägge hennes söner har farit
illa, di brände opp sej i soppkitteln.»
Då huggarne kom fram te sätern, så berätta” di det
der för jäntorna och sa’: «Då vi skulle gå hem te qvälln
och hade fått yxan på axeln, så sa det borta i skogen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
