- Project Runeberg -  Norska Folksagor och Huldre-sägner /
323

(1881) [MARC] [MARC] Author: Peter Christen Asbjørnsen, Jørgen Moe Translator: Ernst Lundquist With: Peter August Gödecke
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En signekäring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN SIGNEKÄRING. 323

och la’ dit ett annat i stället. Siri ville opp och ha
tebaka sitt : barn, : och hon :streta sallt hvad hon orka;
men hon kunde inte komma ur fläcken, för hon var
alldeles maktlös. Hon ville skrika på sin moster, som
var utanför, men hon kunde inte öppna mun’, och hon
var så förskräckt, hon kunde inte ha varit mera
förskräckt, om de stått öfverna med knifven. Ungen,
som hon hade fått i stället, var en bortbyting, det var
lätt- att förstår försdet varsinte som andras barn, den
bara skrek och lät som knifven hade suttit in och fräste
och slog omkring sej som en huldrekatt och var värre
än arfsynden. Åt gjorde han ständigt och jämt.
Modern visste sej ingen lefvandes råd hur hon skulle bli
qvitten, men så fick hon fatt på en käring, som väl
visste’t bättre, för hon sa att hon skulle ta’ ungen och
lägga’n på sophögen och piska’n med ett duktigt
björkris, och det skulle hon göra tre torsdagsqvällar å rad.
Ja, det gjorde hon, och den tredje torsdagsqvällen kom
der en käring flygande öfver logtaket och den käringen
kasta en unge på sågbacken och tog tebaka sin egen.
Men med det samma slog hon Siri öfver fingrarne så
hon har märke. efter’t än, och det märket har jag sett
med mina egna ögon,» tillade Gubjör till ytterligare
bekräftelse på sin historia. «Nej, det här barnet ä
inte mer bortbyting än jag ä bortbyting, och hur skulle
det ha gått te att di kunde ha bytit bort’et:» frågade hon.

«Ja, det kan jag inte begripa heller,» sade hustrun
naivt, «för jag har ju lagt bäfvergäll i vaggan, jag har
fört eld öfver honom och jag har korsat honom, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 19 00:45:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nofolkhuld/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free