Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En signekäring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Nej,» sa’ han, «nu ä’ jag så gammal som sju
gånger det äldsta trädet i Lessjeskogen, men aldrig har
jag sett en så’n stor kräkla i så liten gryta på Joramo.»
Då käringen såg det och hörde hvad han sa’, så
behöfdes inte mer. Då visste hon att det var en
bortbyting, och då hon kom in igen, kröp han ihop borta
i vaggan som en mask. Då börja’ hon bli svår mot’en,
och om torsdagsqvällen tog hon ut’en och piska’n
duktigt på sophögen, och då gnistra’ och dåna’ det rundt
omkring’na. Den andra torsdagsqvällen gick det
likadant, men då hon tyckte han hade fått nog, så hörde
hon att det sa’ liksom alldeles bredvid henne, och det
kunde hon förstå var hennes eget barn:
«Hvar gång du slår Tjöstul Gautstigen, så slår di
mej igen i berget.»
Men den tredje torsdagsqvällen gaf hon
bortbytingen risbastu igen. Då kom der en käring flygande
med en unge, som om hon hade eld efter sej.
«Ge hit Tjöstul, der har du igen din valp!» sa’
hon och kasta’ barnet te’na. Käringen räckte ut handen
för att ta’ emot’et, och hon fick fatt i det ena benet;
det höll hon qvar i hand. Men resten såg hon aldrig,
så hårdt hade bergskäringen kastat.»
Under denna berättelse visade sig hos husmodern
de omisskänligaste tecken till oro. Mot slutet blefvo
de så tydliga att till och med berätterskan, som
tycktes vara så gripen af sin egen skildring, blef
uppmärksam derpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
