Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En signekäring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SIGNEKÄRING. 333
Han hade ett hufvud så långt som ett hästhufvud och
så tjockt som ett kålhufvud; men bena va som fårben
och på kroppen var han som årsgammalt lamkött. Aldrig
gjorde han annat än tjöt och skrek, och fick han något
i händerna, så kasta” hamnet rakt i syna på mor sin.
Jämt var han hungrig som en byracka, allt hvad han
såg ville han äta, och han åt dem nästan utfattiga. Ju
äldre han blef, dess argare blef han, och det var ingen
mått på hans skrik och skrål, men aldrig fick di honom
te tala ett endaste ord, fast han var gammal nog te’et.
Han var det ledaste troll någon hade hört tal’s om,
och di hade ett sänt bråk med honom både natt och
dag, att det kan ingen beskrifva. Di sökte hjälp både
här och der, och käringen blef rådd te både det ena
och det andra. Men hon tyckte hon inte hade hjärta
te slå och dänga honom heller, förrn hon var riktigt
säker om att det var en.bortbyting; men så var det
en som lärde henne att hon skulle säga, att kungen
skulle komma; se’n skulle hon göra upp en stor eld
på spiseln och slå sönder ett ägg. Skalet skulle hon
sätta öfver elden, och mätstången”) skulle hon sätta
ned genom skorstenspipan. Nåja, det gjorde hon. Då
bortbytingen fick se det, reste han sej opp i vaggan
och glodde påt. Käringen gick ut och kika genom
nyckelhålet. Då kröp han ur vaggan på händerna,
men bena låg qvar i den, och han sträckte ut sej och
blef så lång, ja, så lång, att han räckte tvärt öfver
stuggolfvet ända opp i skorsten.
+) Stång, som är 6 alnar lång, afsedd för jordmätningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
