Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLAREN. 341
ge den åt kungens största galt och vakta den, så att
den inte gaf ringen ifrån sig igen. |
Om morgonen kom kungen; då var han inte god,
och han ville ha rätt på tjufven.
«Ja, nu har jag räknat och skrifvit igenom många
länder,» sade kolaren, «men det är ingen menniska,
som har stulit ringen,» sade han. «Puh! hvem är det
då?» sade kungen. «<Åh, det är kungens stora galt,»
sade kolaren. Ja, de togo och slagtade galten, och
ringen» hade han i:sig; det: varsallt riktigt, "det. Så
fick kolaren pastorat, och kungen var så glad, att han
gaf honom häst och gård och hundra daler på köpet.
Kolaren töfvade icke med att flytta, och första
söndagen, som han var kommen till pastoratet, skulle han
till kyrkan och läsa upp fullmakten, men innan han
reste,” skulle han ha dagvard; så lade han ifrån sig
fullmakten på brödskifvan, men tog sedan fel och
doppaderbrefvet i grytan! och då, han kände" att” det sar
segt att tugga, gaf han hunden hela biten, och han
slukade den med det samma. É
Nu visste han inte hur han skulle bära sig åt.
Men till kyrkan måste han, för menigheten väntade,
och då han kom dit, gick han upp på predikstolen
med det samma. Der begynte han åbäka sig så, att
alla tänkte, det är visst en förfasligt rar prest. Men
när allt kom omkring, var det inte så rart ändå.
«De ord, mina åhörare, som ni skulle ha fått höra
denna dag, foro i hundarne, men kom igen en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
