4 grad inskränkt, så att detta endast fick ega rum vid de stångjernshamrar Som antingen funnos bygda före år 1608, eller voro belägna i Jerle eller Bondebyfjerdingen af Nora socken, i Vedevågs- eller bondefjerdingen af Linde socken samt i Asphyttefjerdingen och i sjelfva staden inom Filipstads bergslag. Detta förhållande torde ock ha medverkat dertill, att bergsmännen fortfarande med en viss förkärlek omfattade det urgamla, men kolödande och således dyrbara osmundssmidet. Bergskollegiet fan småningom denna jerntillverkning »vara bergslagen fast mera skadlig än gagnelig» och önskade derför att osmundssmidet måtte upphöra och att tackjernstillverkningen i stället måtte idkas med större flit. För detta ändamål resolverade kollegiet 1661 23/11 att bergmästaren Sten Andersson skulle »än ytterligare lägga sig vinning om, huruledes med god fog och lämpa bergslagen kan till sinnes förd blifva den skada som detta osmundsjernets smidande dem tillfogar, med allvarlig förmaning att de dermed, †för sådan orsak skull, härefter alldeles upphöra, och använda i det stället sin jernmalm och kol uppå tackjerns blåsande, som deras möda och omkostnad bättre än osmundsjernet löna kunde». De bergsmän, som icke ville förmå sig till denna förändring utan fortsatte med sitt osmundssmide, skulle deremot åläggas att af hvart fat (= ett skeppund) osmundsjern utgöra en särskild afgift af 4 lispund. Trots denna extra beskattning, som dock näppeligen kan sägas ha blifvit strängt tillämpad, fortfor emellertid osmundssmidet, ehuru i småningom minskad omfattning ända till början af innevarande århundrade, vid hvilken tidpunkt det helt och hbållet upphörde. Sten Andersson var till en början bosatt vid Lindesås, men flyttade sedermera till det af honom inköpta strax derutanför belägna Dalkarlshyttan. Det af gammalt härstädes varande stångjernsbruket blef af honom om- och tillbygdt, så att det slutligen bestod af 2 hamrar med 4 härdar, med en hammare på hvardera sidan om strömmen 1. Å detta sitt bruk, som han »en lång tid roligen possiderat och brukat», undfick han 1645 3/11 Bergsembetets privilegie- och försäkringsbref, hvarå K. M:ts »försäkran och konfirmation» meddelades 13/11 samma år. Han erhöll 1648 31/10 Bergskollegiets förord att få nämda bruk Dalkarlshyttan, med 2:ne fjerdingstorp (d. v. s. 1/4 hemman) Fröddesboda, under bergsfrälsefrihet »för sin långlige tjenst i samfälte 30 år», hvilken frihet också kort derefter genom en kungl. resolution 1648 20/11 meddelades, »i anseende af den långlige, flitige och oförtrutne tjenst, som han gjort och bevist hade». Jemlikt drottning Kristinas donationsbref 1651 26/12 erhöll Sten Andersson under bergsfrälsefrihet hemmanen Väng 2 mantal, Munkhyttan 2, Siggeboda 1, Sqvatthammaren 1/2. Bromsjöboda 1/2 och Sqvatthammarshult 7/42 mantal, alla i Lindes bergslag, af hvilka hemman han dock, till följd af deras skattenatur, endast uppbar den årliga räntan 2. Vid Karlskoga häradsting 1642 16/5 »upplästes välbetrodde Sten Anderssons fullmakt, som landshöfdingen välborne herr Karl Bonde hade honom gifvit, att såsom en landsfogde uti hans ställe bevista häradsting å landet och rådstufvor i städerne, jemväl ock utfordra K. M:ts extra ordinarie hjelper». Sten Andersson bevistade ock sedermera flera ting i Karl 1 Den ena af dessa hamrar kallades Björka hammar, hvilken Sten Andersson 1641 åter uppbygde med åtnjutande af G frihetsår. Detta enligt Bergskollegii redogörelse öfver meddelade bergsfrälsefriheter. Donationsbrefvet, meddeladt bland bilagorna, synes deremot afse en fullständig eganderätt.