25 Icke till förtigandes 5:o) det en del hyttor, särdeles i Nora och Leke bergslagen skola vara så belägne, som bergsfogdarne Johan Norin och Broström intygade, att bergsmännen för hyttornas trängsel skull i råstugan omöjligen kunna regera sig med mindre de få sitt tackjern härda; samt att 6:o) största delen af hyttelagerna alldeles ingen tillgång hafva af så grann 1 och duglig sand, som till det ohärda jernet brukas kan, så framt de icke till sin största afsaknad måste några mil köra derefter. Och fördenskull såsom 7:o) af den hårda jerngången det skall blifva ofelbart att både jern och kol bortsmides, derigenom både bruksegaren och arbetaren mycket komma att lida: alltså anhöllo de att undertecknad (t. f. bergmästaren) ville allt detta uti det höglofl. k. Bergskollegio referera, och der hän söka till förmå, att bergslagerna måtte efterlåtit varda sitt tackjern hädanefter som härtils att härda, helst emedan bergsmännen ändå skola kunna så tätt märka sitt tackjern, att deraf och igenom härdningen ingen osäkerhet må vara att befrukta.» Dessa för handteringens dåvarande ståndpunkt ganska betecknande klagomål lofvade rättens ordförande »vid protokollernas insinuerande uti högbem:te k. kollegio att tydeligen remonstrera och ett nådgunstigt utslag underställan. Ehuru utg. icke gjort sig besvär att taga reda på resultatet af detta underställande, är det dock sannolikt att vederbörande erhöllo frihet att härda sitt tackjern bäst de ville, — ty denna metod begagnades ännu för 25 à 30 år sedan vid flertalet af våra bergsmanshyttor .. Åkerhjelm lemnade, såsom redan är omtaladt, 1712 sin bergmästarebefattning. I stället hade »K. M:t i nåder för godt funnit att anförtro öfverjägmästaren ÅÄkerhjelm uppsigt på allmänningarne och de private skogarne i bergslagerne uti Nerike och Vermland, att såsom aktor få uti vederbörande foris angifva och utföra alla de förefallande och så skogarne som bergsbruken i gemen concernerande mål, på det åtskilliga i bergslagen inritade missbruk, särdeles med bergsmansskogarnes utödande medelst svedjande och kolens olofliga afsalur eller dragande ifrån blåsningarne, derigenom i görligaste måttan måge kunna hämmas; beståendes hans K. M:t öfverjägmästaren ej annor lön än, jemte åklagarens del, kronones andel uti de sakören, som rätterna kunna pröfva skäligt dem brottsligan att pålägga». I denna befattning utvecklade Åkerhjelm, åtminstone till en början, en nästan feberaktig ifver och gruftingsprotokollen blifva nu nästan uteslutande fylda af hans skogsmäl, hvilka oftast vill förefalla en nutida betraktare såsom skäligen obetydliga. De som isynnerhet utsattes för Åkerhjelms åklagareifver voro Nora stadsbor, både borgare och andra, drängar och pigor öm hvartannat. Men äfven bergsmän, hvilka forslat ett eller annat lass ved till staden, någon ryss eller skrinda kol till Hagby bruk o. s. v. undgingo icke heller den vaksamme skogsvårdaren. Och der icke de gamla författningarna voro tillfyllestgöraude utverkades nya. Sålunda utfärdade Bergskollegiet 1715 12/58 ett påbud, hvarigenom vid laga plikt strängeligen förbjöds så väl borgerskapet i Nora att köpa som bergsmännen att sälja timmer, gärdsle och ved, samt att med sådana varor köra den vestra vägen förbi Öyttorp!... Vid Bergsäng var nästan som en tullport inrättad, och vid ett grufting beslöts till och med, att en bred gata skulle upphuggas å Gyttorpsskogen från Bergsängs gård söderut, på det att man erifrån så mycket lättare skulle kunna upptäcka åverkare eller sådana ———— 1 Grann = fin, skarp- eller finkornig sand.