39 trädarens tid, hufvudsakligen i Pershytte grufvor, der man 1723 hade kommit så långt dermed, att det i tingsprotokollet heter att bergsmännen »betjena sig mycket med bergsprängning af borrning och krut», men denna nyhet tog naturligtvis bättre fart sedan Bergskollegiet genom cirkulär 1726 30/42 uppmanat samtlige bergmästare »att tillbålla vederbörande att bruka sprängning i jerngrufvorna hvarest det, utan deras vanstyrka, kunde låta sig göra». Trots denna påstötning gick det dock skäligen långsamt med den nya metodens allmänna införande, ett förhållande som i forna dagar var ganska vanligt med alla nyheter. Sålunda var det först efter många föreställningar som Christiernin lyckades förmå »grufvornas sexmän och gemene bergslagen att ändtligen måtte byggas hus öfver konsthjulen, hvarigenom de blifva mycket konserverade, som ock vattnet derigenom besparas, när hjulen alltid äro täta och intet af torka gistna och sönderfallas. För öfrigt fick bergmästaren vid hvarje grufting oupphörligt erinra bergsmännen om vidtagande af än den ena än den andra åtgärden till den allmänna och enskilda »hushållningens» förbättrande. Än åtvarnades de att »mycket sparsamt och rätt umgås med sina skogar, att ingen vårdslöshet dervid måtte förspörjas, utan att all ting toges uti akt, helst som skogen, näst grufvorna, äro endaste medlen till bergslagens upprätthållandes». Än gälde det att utforska »hvad rätta orsakerna månde vara till den exçcessive dyrheten, som nu (1724) öfverallt förspörjes på jernmalmen». Än förmanades till sträng hushållning med »konstvattnet»; än fick rätten »tillfälle att förbjuda allt ölmångleri vid och omkring grufvorna», än att gifva föreskrifter om de »vanliga bönestunderna vid grufvorna», huruledes »bönen dagligen borde ske, med andakt och i gudsfruktan», och att »gruffolket måtte tillhållas bönen samdrägtigt med andakt bevista och icke, när den påstode, gå ute på grufbacken och hafva något oanständigt väsende för sig», hvaröfver stundom klagades. Med ett ord, om allting, så i stort som smått, skulle bergmästaren draga bekymmer och tingsprotokollen äro jemväl öfverfylda med råd, förmaningar och varningar i dessa och likartade frågor. På sätt redan blifvit nämdt gälde det en gång att utforska orsaken till jernmalmens »excessiva dyrhet». Detta borde ju snarare ha varit en fördel, att få väl betalt för malmen, men hela undersökningsprotokollet är en genomgående klagovisa deröfver att mycket annat också blifvit dyrare. Visserligen hade malmen några år förut kunnat köpas för 3 daler, högst 5 daler kpmt för ett lass, men nu kostade lasset 7, 8 à 9 daler, ja någon hade till och med fått 12 daler. Örsakerna härtill föregåfvos vara: 1) att i förtiden varit flera grufvor, hvarföre det ej vore underligt om nu, sedan på malm existerat större brist, han stigit till högre pris; 2) att veden blifvit dyrare för den långa vägen, som de måste honom hemta, så att de nu nödgas betala för skifvan eller 1/4 stafrum 4 daler, der de tillförene allenast 1 daler 16 öre och ibland mindre derför gifvit; 3) att arbetsfolket blifvit dyrare, så att man nu måste lega dem för nästan dubbelt högre lega än tillförene, och der de så dyrt ej blifva betalte, så stå de ej att finna; 4) att lädret blifvit dyrare, som till pumpar och linor brukas; ö) att gruffogdarnes lön ökats i proportion mot grufvornas större besvärlighet, så att om de intet få den lön de påstå, kunna de dem intet behålla; och 6) beklagade sig bergsmännen alla med en mun, det uppfordringen på någon tid blifvit långt besvärligare och kostsammare än