123 Allmogen var derföre ej partisk för den nya friheten; den fruktade herreräldet lika så väl som enväldet 1. Israel Nilsson afled i Öskevik i Februari 1736, vid 77 års ålder. — Gift 1699 23/9 med Karin Eriksdotter, † 1730, 72 år gammal; dotter till bergsm. Erik Eliæsson i Öskevik och hans hustru Kerstin Hansdotter, en svster till här ofvan (sid. 117) omtalade Olof Hansson i Fåsbyttan. Israel Nilsson var således beslägtad med honom. Han egde en son, sexmannen Nils Israelsson i Öskevik och åtminstone en dotter, Ingeborg Israelsdotter, gift med bergsm. Nils Olofsson i Torphyttan. Anders Persson i Finshyttan, son till bergsm. Per Hansson, öfvertog omkring år 1700 den af fadern förut i mer än 20 år innehafda gästgifvaregården, som då var förlagd i Finshytte by, och som först senare äyttades till Jernboås kyrka. — Såsom dertill »tjenlig och skicklig» utsågs Anders Persson 1715 23/9 till nämdeman och aflade 1716 2/3 sin ed ati »med samma beställning redligen umgås». Han erhöll 1726 18/6 af häradsrätten ett vackert afsked för 15-årig tjenst, som det heter i protokollet, ehuru den i sjelfva verket fortgått endast något öfver 10 år. Anders Persson bevistade 1723 års riksdag såsom fullmäktig för Nora och Grythytte härader, samt riksdagen 1726—27 ensamt för Nora härad 2. Under sin vistelse vid den förra riksdagen inlemnade han en ansökan om rättighet för sig och sina grannar att bygga en »sqvalteqvarn» vid Finshyttan, hvilken ansökan naturligtvis remitterades till vederbörandes hörande. Saken föredrogs inför häradsrätten vid 1723 års både sommar- och hösteting, men först vid det senare afgåfvo Hagby qvarnegare en kraftig protest mot den tillämnade konkurrensen. Någon qvarnbyggnad kom icke heller till stånd den gången, och i den resolution som 1729 3/7 meddelades Nora bergslag, förklarade K. M:t att »som uti 1638 års riksdagsbeslut är stadgadt huru med qvarnars byggande skall förbållas, så hafver allmogen att ställa sig detsamma till efterrättelse». Vid båda dessa riksdagar hade ombudet visserligen ingifvit valkretsens »enskilda besvär» angående en mångfald olika ärenden, såsom om skattemannarätten, om hyöte- och andra extra »kontributioners» afskaffande, om »vägerödningen» inom bergslagen, om presträttigheternas utgörande, om stadsboernas skogsåverkan, nämdemännens friheter, tackjernshandeln, »om skjutsningen på åtskilliga vägar till Loka källa», angående frihet »för att fortskaffa de handelsmän, som resa i bergslagen att indrifva sina fordringar, samt handtverkare och dem som resa i gästabud», o. s. v., men de kortfattade och lakoniska svaren å dessa klagomål, med hänvisningar till särskilda författningar, till landshöfdingen eller annan myndighet, eller uttalande af en svag förhoppning, som t. ex. i fråga om inqvartering, der det heter att »allmogen lärer, vid händelse af inqvarteringar, på allt sätt derifrån örskonas», — alla dessa omständigheter i förening bragte snart riksdagsombuden till insigt deraf, att dylika framställningar voro skäligen lönlösa, så att de sedermera nästan helt och hållet upphörde. Vid 1723 års riksdag föreslog Bondeståndet, på hofvets anstiftan, i ett memorial till Borgarståndet, »att konungen måtte få ega och bruka — 1 N, 4 Naumann, Sveriges grundlagar m. m. 2 Der icke annorlunda uttryckligen angifves ha de härefter omtalade rik Be... a angifv a ale ksdagarne hållits i Stockholm. ; s i g