H 124 ; den kongl. makt och myndighet, som Sveriges framfarne konungar haft hafva efter rikets gamla lag och stadgar, dock all suveränitet och alldeles härifrån undantaget», men detta försök till konungamaktens utvidgande strandade mot Ädelns häftiga motstånd, med kraftigt understöl af Þreste- och Borgarestånden, och tjenade endast till att ännu mer in skränka denna makt, hvarefter genom en ny riksdagsordning ständerna välde fullkomligt stadgades, ehuru rådet ännu någon tid lyckades att i vissa hänseenden bibehålla en ej ringa myndighet. De beqvämligheter och förmåner, som stodo den tidens riksdagsmän till buds, voro sannerligen icke stora. Till belysning häraf må anföras att Bondeståndet vid 1726—27 års riksdag måste hålla sina sammanträden i en lokal, som var af så usel beskaffenhet, att det torde förefalla vår till nästan otroligt. I diarium öfver det som vid nämda riksdag afhandlade uppå riddarhuset, anföres 1727 19/4: »Bondeståndet levererade in ett memorial, hvaruti de beklaga, att de sil illa blifva entretenerade i det så kallade Stenbergiska huset; de hafva i vinter stått der ut en stor inkommoditet af köld i deras sal, emedan intet spjäll der uti varit, och bläcket frusit i pennan för deras sekreterare, att de med förtret måste se honom föra protokollet med en blyertspenna; en del af dem ha derigenom dragit ohelsa på halsen, fönstren har varit så sönder, att de md möda kunnat hålla snödrifvan ur salen; dörrarne så spruckne, att arbetsfolket / utanföre hafva, om de haft lust, kunnat hört deras angelägnaste rådslag ; stenhuggare hafva larmat utanföre, att de knapt hört deras egna deliberationer. men nu sedan de mera begynt att rifva, är der ett så otroligt dam och orerlighet, att de vid deras helsas förlust ej kunna der vara, ej heller några deputationer af de andre förnämare stånden till sig förvänta, emedan grus ox orenlighet går öfver skon; de hafva tillsagt bhusvärden att han skulle dem vil ackommodera och dem ej således oroa, men detta oaktadt hafva de så i huse tillpyntat, att ståndet både i går och i dag måste stå på gatan under bur himmel, sig till största skymf och vanheder, och till alla förbigåendes åtlöj begära derföre en vederbörlig satisfaktion, och anhålla hos Ridderskapet oxh adeln, att de ville dertill hjelpa, att de måtte få ett beskedeligit rum att höll sammankomster uti.» Angående det riksdagsarvode, som denna tid bestods, torde följande utdrag af domboken vid Nora bergslags hösteting 10 Oktober 1727, van särdeles upplysande: »§ 63. S. d. Inkom berredagsmannen Anders Persson i Finshyttan, ar dragandes skrifteligen, huruledes han ifrån d. 25 Aug. 1726 varit ombetrodl att vid 1727 års riksdag vara Nora bergslags herrdagsman, betygandes jemnil sina tacksamma utlåtelser, intet allenast för det allmogen i samma ärende velat hafva till honom dess besynnerliga förtroende, utan jemväl derföre, ait allmogen igenom bevillningar utfäst sig att understödja Anders Persson nel 2 daler smt om dagen, hvilket för 363 dagar skall göra 726 daler smt. od af denne summa tillstår Anders Persson före dess afresa härifrån orten sig siel hafva uppburit 233 d:r 21 öre smt, och sedermera igenom kronobefallningsna Örqvist fått uppburna 374 d:r smt, som gör tillhopa 607 d:r 21 öre smt redan undfångne penningar; skolandes hos ingen af allmogen någon rest af bevilningarne vara innestående i proportion af det, som hvart hemman sig åtagi att utbetala, under den tiden allmogen ej kunnat vara förvissad, huru läng riksdagen skulle påstå; men alldenstund Anders Persson ännu är obetalt fir