131 han på flera håll, fast laudatur ab his, culpatur ab illis (berömd af somliga, klandrad af andra), in summa, han blef känd af förmögenhet och uppväckte fera till den öfvertygelse, att utvägar gifves i alla stånd att lofligen förtjena, hvadan man ock nu finner flera dess efterföljare, som ock ganska många bergsmän som skrifva en läslig stil och det med sammanhang.» Timander hade dock ett eller annat år före sitt giftermål återgått till bergsmansståndet, samt äfven hunnit blifva sexman, hvilket skedde å Klacka och Stribergs grufting i Öskevik 1739 5/5, hvarom protokollet för samma dag innehåller: »Proponerades af sexmännen att nödigt vore det en sexman vid Klacka gruftingslag blefve tillförordnad, gifvandes förslag uppå bergsmannen Israel Timander i Timanshyttan, hvilken närvarande var, om hvilkens skicklighet samtlige gruftingsrättens ledamöter så mycket mindre tvifvelsmål draga kunde, som nogsamt bekant är, att han är väl uppöfvad i läsande och skrifvande, och således mycket nödig vid hvarjehanda tillfällen att kunna göra betjening. Blef fördenskull bergsmannen Israel Timander till sexman antagen, och derpå med bhand å bok sin embetsed aflade.» Sedan Timander 1740 blifvit gift, bodde han någon tid på hustruns egendom i Nyhyttan, men flyttade sedermera till fädernehemmanet i Timanshyttan, å hvilket han uppförde en ny gård, den s. k. Timansgården. Han deltog ock ganska verksamt i de kommunala värfven. År 1755 ingaf han en ansökan till domkapitlet i Vesterås, att för sig och sina grannar i Timanshyttan få flytta till Jernboås socken, hvilken ansökan dock ej förauledde till någon åtgärd, i följd af de öfrige socknemännens och presterskapets afgjorda obenägenhet för en sådan flyttning. Någon tid derefter (1760 28/12) invaldes han i Nora kyrkoråd, der han ännu på ålderdomen synes ha qgvarstått. Vald till riksdagsman första gången i September 1755 bevistade han den märkvärdiga riksdag, som följande månad sammanträdde och som, efter den misslyckade sammansvärjningen 1756 till konungamaktens utvidgande, ledde derhän, att denna makt blef ännu mera kringskuren och inskränkt än någonsin tillförene. I Nora bergslags »enskilda besvär», som vid denna riksdåäg af ombudet ingåfvos, begärdes en reglering af antalet s k. försvarskarlår »för de vid grufvorna i berörda bergslag förefallande konst- och andra byggnader»; men denna framställning afgjordes först elfva år derefter, då, Jemlikt en k. resolution 1766 12/9, antalet af dessa »försvarskarlar» — hvartill ej finge antagas »unga och lösa drängar», utan endast sådana personer i bergslagen som der hade sitt hemvist, såsom masmästare och uppsättare m. H., hvilka hade slutat sina arbeten vid hyttebruket när arbetet i grufvorna om våren tog sin början — bestämdes till 7 vid Dalkarlsberget, ö vid Klacka, 2 vid Stribergs och 3 vid Pershytte grufvor, eller tillsammans 17 man. Timander återvaldes andra gången till den långvariga riksdagen 76 ; gang 8 § 8 160—62, som varade omkring 20 månader, hvarunder ständerna för det mesta endast sysselsatte sig med en mängd småsaker och enskilda besvärsmål; naturligtvis nu, likasom förut, under trycket af ohejdade politiska lidelser och ett gränslöst partisinne och hat. Timander fick emellertid ej bevista riksdagen till slut af följande anledning. Vid riksdagens början lade det beryktade kommerserådet Anders Nordencrantz utgifvit en »vördsam föreställning till rikets ständer» angående den rådande oredan i vexel-