167 sandbacken» der presten bodde, »ett torp benämdt Sund, hvilket torp hr Krister Klasson med ingen rätt under sig vällat hafver». Angående detta torp Sundet, som det vanligen kallas, hade sedan längre tid tillbaka tvistigheter varit rådande mellan bergsmännen i Ramshyttan, som förmenade detsamma vara beläget på deras område, och egarne til Fanthytte säteri, som ville tillräkna sig eganderätten deraf. Då de tillgängliga handlingarna icke närmare beskrifva torpets läge, torde icke heller namnlikheten böra föranleda till det antagande, att det omtvistade torpet skulle motsvara det nuvarande frälsehemmanet Sundet (1/4 mantal). Snarare torde det omtvistade torpet motsvara nuvarande lägenheten Glisundet. Emellertid upptogs den gamla tvisten om detta torp ånyo vid Lindes häradsting 1621 4/10, hvarom ett domboksutdrag, afskrifvet af kyrkoherden Jonas Petri, förvaras bland kyrkans handlingar, af hvilket framgår att ytterligare ransakning om torpets natur af frälse eller skatte skulle ega rum. Dåvarande egaren till Fanthyttan, riksrådet Klas Kristersson Horn, synes kort derefter ha tillegnat sig samma torp, med hvilken rätt må lemnas derhän, enär församlingsboerna funno sig föranlåtna att deröfver anföra besvär. Såsom en i många hänseenden intressant kulturbild, torde följande bland kyrkans handlingar förvarade, ej underskrifna eller daterade »relation», antagligen använd som besvärsskrift i detta mål, förtjena att i sin helhet meddelas, så lydande: »När Ramshyttan, på hvilken vi hafva satt och uppbygdt vår kyrka, hvilken församling sal. konung Karl hafver låtit kalla Ramsberg, begyntes på ödemarkene och kronones allmänning uti vår nådige konungs faderfaders sal. konung Gustafs regementes tid; så begyntes ock Sundet på ödemarkene (om hvilket länge hafver varit träta och än nu är) utaf en man som het Måns Vestgöte. Han var den som först röjde skogen af och bodde der någon tid; utaf honom köpte gamle Ambrosius Markusson vid Ramshyttan, [som] brukade det någon tid allenast för hö skull. Efter honom kom en som het Nils Månsson, och efter honom en som het Ragvald; och så blef det öde någon tid, uti en stor pestilentia, som var anno 1564 (?), folket var utdödt och ingen var som det försvarade. På den tid voro två boendes vid Fanthyttan, en som het Bengt Eriksson och den andra Peder Olofsson, och efter två kunde der intet blifva behållne, begärde Peder Olofsson besitta det allena. Då kom en fogde ifrån Penningby herregård och ville sätta Bengt Eriksson inpå Sundet; och efter han intet dit ville, utan drog till Torp i Lindes socken, så satte han [fogden] en derpå, som het Nils Oxe och lade på honom 4 pund jern. Då sade Peder Ölofsson: detta Sundet kommer här intet vid, utan det kommer dem till som bo vid Ramshyttan; svarade fogden, det skall nu komma och ligga här till och han skall göra ut samma jern. Svarade Peder Olofsson, nog kan han göra det ut, så länge han får det behålla; men han får intet länge behållat, de taga väl igen det; hvilket också skedde. Någon tid derefter kommo Ramshyttekarlarna med laga syn, som gjorde en skillnad emellan bägge hyttorna med ett kors uti ett trä, som stod på Grimsnäs, och viste ginast öfver sjön till Nycklebäcken; och detta skedde medan Fanthyttan låg till Penningby gård 1. ——— Bvid 117 säteri i Länna socken af Stockholms län egdes under 1570-talet af fru Ponsr eming (f. Tre Rosor), enka efter Lars Fleming, † 1561 i Reval i pesten. (Se g9AS 2LL: Sverige 1571 och ANREPS ättartaflor). - Af fogdehandlingarna vill det dock su . Fanthyttan legat till Sundby gård i Södermanland, som egdes af lagman- 224 yi e och Noraskog, riksmarsken och riksrådet Lars Siggesson Sparre, efter hvars 554 detta gods öfvergick till sönerne Johan och Erik Sparre.