171 dåvarande bergslag utgjordes den årliga kronotionden icke i spanmål, såsom på andra orter, utan i — osmundsjern, som utgick »uti en stadga» eller med ett en gång för alla bestämdt (= stadgadt) belopp, utgörande 7 fat eller skeppund osmund, hvilket belopp oförändradt årligen utgick under hela den senare hälften af 1500-talet, detta likväl »allenast af dem, som brukade bondejord, det är åkerbruk», som en anteckning härom lyder i 1586 års fogdehandling. Och i hvilka byar den s. k. bondejorden fans, kan man finna af de på annat ställe omtalade mantals- och skattelängderna för åren 1539 och 1540. I Nora bergslag var det ännu sämre stäldt med jordbruket, ty uti samma 1586 års räkenskap heter det, att »Noraskoga bor göra ingen tionde, ej heller af ålder gjort hafve, efter de hafva intet åkerbruk». Detta förhållande kunde emellertid icke få fortfara. I en skrifvelse till bergsföreståndaren Tideman Persson, dat. Örebro 14 Mars 1606, säger kon. Karl IX att det blifvit honom förkunnadt, »att vid Nora och Linde bergslag skall vara en hop af bergsmän som åker bruke, och slätt ingen tionde vele utgöra, som eljest vid andra bergslager sker; sammaledes skall der ock vara en hop finnar på skogen, som sig torp upprödt hafva, som ock sitta fria och ingen tionde vele utgöra». Detta kunde naturligtvis icke gå an, och derför befaldes Tideman Persson, »att han skulle ransaka och uppskrifva huru många finnar der voro, som på skogen bygdt hade, som ock huru många bergsmän som åker brukade». Dessa skulle han tillsäga »att de både efter andlig och verldslig lag göra tionde af den säd Gud dem gifver, såsom det vid andra bergsbruk och i andra landsändar skedde, alldenstund de äro under en öfverhet och en lag allesammans». Följden af denna befallning blef ock den, att redan samma år den sålunda påbjudna kronotionden uppbars och redovisades i alla bergslagssocknarne, men de utgjorda spanmålsbeloppen voro i regeln så små och obetydliga, att de sannerligen icke voro värda allt det besvär och den förargelse som den nya tungan, åtminstone under de första åren, medförde för de skattdragande. År 1615 uppgick det för hela Ramsbergs socken redovisade tiondebeloppet till endast omkring 10 tunnor, deraf ungefär hälften råg och hälften korn. År 1628 hade denna spanmål ökat sig till S tunnor råg och 4 tunnor korn, men med hvilken långsamhet odlingen i forna dagar framskred kan man finna deraf, att då den s. k. vissa tiondesättningen för Ramsbergs socken öfver 100 år senare eller 1745 egde rum, hade kronotionden under de nästföregående åren i medeltal uppgått till omkring 33 tunnor »strid» spanmål om året, hvilket belopp då på en gång höjdes till 451/2 tunnor, hvarvid det sedermera förblef intill dess rekognitionsskogarne blefvo skattlagda, hvarigenom någon, ehuru obetydlig ökning i denna tiondespanmål uppkom. De obetydliga belopp, som erlades i kronotionde under den första tiden, föranledde särskilda åtgärder och undersökningar för att närmare kontrollera riktigheten af tiondeuppbörden. Vederbörande ville icke tro att åkerbruket inom bergslagssocknarne i verkligheten var så klent, som denna uppbörd angaf. Kyrkoherdarne, som sjelfva voro intresserade af denna inkomst, affordrades jemväl förklaringar deröfver, och det kan derör vara af intresse att erfara deras omdömen om åkerbruket och tiondeuppbörden. I en skrifvelse af 1627 3/12 säger kyrkoherden i Linde, Daniel Johannis, sålunda derom: »medan här är liten och svag säd, bindes ock svåra små band, dem icke väl räknas kan; största delen af säden sättes