203 »Anbelangande grufvan, så är der mäkta svag malm, och finnes små streck i bergen der och hvar, och synes intet väl kunna löna omkostnaden kronan derpå använder, såsom sjelfva räkningen hos Landsbokhållaren är att se. Men der det kongl. Bergsamtet synes godt att vara, att låta antaga 8 eller 10 stycken grufvedrängar, och göra med dem en viss ordning huru mycket slicht Glig) hvar skulle vara pliktig leverere årligen och derföre sedan blifva för utskrifning fri, och allena en häst dertill foder bestå; dermed kunna de nogsamt köra all malm ifrån grufvan och till bokverket, i den staden (i det stället) nu hålles 3 hästar; och enär med dem varder en viss ordning gjord, gjorde de sitt bästa och flit att uppsöka den bästa och rikaste malmen de finna kunne, såsom ock honom leverera, och försäkra den en summa penningar, som något nytt streck uppfinna kunde, så kostade kronan der på intet mera. Här om är ock med väl:d kamereraren Arvid Pedersson diskurerat; dock ödmjukligen hemställes detta det kongl. Bergsamtet nådeligen upptaga och betänka. Prof hafver jag låtit göra, huru mycket som om dygnet kan bokas, nämligen 10 lass malm; der efter 3 kannor slicht; alltså vill behöfvas till en tunna slicht 160 lass malm, och kan ock träffas den malm, som mera vill till.» Kort härefter, i en skrifvelse till dåmera generalguvernören i det nyinrättade Bergsembetet, nyssnämde Karl Bonde, af 1638 26/9, klagade befallningsmannen i Vester-Nerike, slottsfogden Erik Gustafsson i Urebro, huruledes vattnet vid Garphyttan syntes vilja taga öfverhanden, hvarför han begärde, »att Vermelands knektar på en 14 dagar måtte dit förordnas, (eller) så länge de sjön dersammastädes aftappa kunna». I sitt svar härå, dat. Stockholm 1638 15/11; förklarade Bergsembetet att det »med första ville afsända dit neder kommissarien Frans Kruse», hvilken skulle ha med sig besked så väl om vattensänkningen, »som ock om bruksfolkets lön». I sistberörda svarsskrifvelse yttras äfven, att embetet hade gerna, på slottsfogdens begäran, undt honom »det gamla bokverket», men emedan dermed ville följa »någon misstanka, så kan det fördenskull nu icke ske», heter det, utan fogden måste nöja sig med en försäkran att »hvad eljest vi kunna vara eder till viljes, äre vi gerna bevågne». I Cetta afslag om bokverkets öfverlemnande låg förmodligen en svag misstanka gömd om dolda, egennyttiga afsigter; verket lemnade icke heller »någon nytta och profit till kans K. Må och kronan»; ingen föreståndare fans, »som verket med manér och allvar angripit och drifvit hafver»: allt nog, två år senare (1640 12/11) förordnades Kristofer Petzel »till grufvestigare vid förberörde bruk», försedd med instruktion att i möjligaste måtto söka befordra verkets bästa och förkofran; men resultatet motsvarade ingalunda kronans betydliga omkostnader och de sangviniska förhoppingarna, ty grufvedriften härstädes afstannade helt och hållet omkring 645. Några år senare, eller 1649 30/3, utfärdades af Bergsembetet privilegium för Simon Funck och Peter Bohm, bägge borgare i Stockholm, sant Hans Meinich, borgare i Örebro, att upptaga Garphytte silfverbruk och nyttja detsamma utan erläggande af någon lösen. Anledningen härtill säges i nämda handling vara, att, sedan silfververket med kronans medel först blifvit upptaget, men genom onda menniskors anbringan sedermera nedlagdt, och kronan derefter ej ville mera bidraga till dess återupphjelpande, detsamma skulle för alltid ödeläggas och blifva till intet yttigt, derest icke bemedlade enskilda personer voro hugade att åter sätta