210 förlikas, och af fruktan för deras öfvermakt kastade sig en stor del af det adliga hattpartiet i hofvets armar. Råd och ständer ådrogo sig allmänhetens förakt, ty rådsherrarne voro sålda till Ryssland och lydde den ryske ministerns vink, ständerna leddes af samvetslöse partimän, som blott tänkte på att förfölja och plundra sina motståndare; och under all denna villervalla anklagade det med hungersnöd hotade folket ständerna derför, att de hvarken velat förbjuda bränvinsbränningen eller vidtaga några verksamma anstalter till anskaffande af spanmål. Med den allmänna förvirringen steg nöden till sin höjd — då konungen 19 Augusti 1772 på några få timmar och utan blodsutgjutelse genomförde en af behofvet högligen påkallad statshvälfning, hvarigenom han återvann den makt och myndighet, som Sveriges konungar fordom egde. Knapt var revolutionen utförd, förrän samma ständer, hvilka kort förut ifrigt äflats att så mycket som möjligt nedsätta konungamakten, skyndade att på det häftigaste fördöma det förra regeringsskicket samt med utsökt smicker tacka konungen derför, att han frälsat riket på brädden af dess undergång och krossat medborgarnes bojor. Konungen å sin sida aflade en ny konungaförsäkran och förklarade det för sin största ära att vara den förste medborgaren bland ett fritt folk. Sedan han derpå afskedat det gamla riksrådet och utnämt ett nytt, bestående af medlemmar från båda partierna, samt förbjudit de gamla partinamnen hattar och mössor, upplöstes riksdagen 9 September. »De fängslade lösgåfvos, ingen förföljelse eller bestraffning förekom, det förflutna skulle vara glömdt, försoning och endrägt var konungens lösen», heter det i en af nutidens historiska läroböcker . Efter denna allmänna öfversigt af ifrågavarande riksdags förhandlingar, torde det icke vara olämpligt att ur de hittills otryckta bondeståndsprotokollen meddela några ånteckningar till närmare belysning så väl af ståndets handlingssätt i allmänhet, som Noraskogsombudets särskildt och isynnerhet. Redan efter en kort sammanvaro och »i anseende till befunnen oordning och sorl under diskurserne, beslöt ståndet, att talemannen — hvartill Josef Hansson blifvit vald — först yttrar sin mening uti hvarje förekommande sak, och derefter hvar och en ledamot, i den ordning han sig anmält, samt att den häremot bryter, eller faller den andre i talet, genast pliktar 6 öre smt till de fattiga.» I plenum 28 September 1771 anmälde Olof Persson från Vermland att en hans länskamrat Brynte Halvarsson af Nils Jeremiasson från Elfsborgs län blifvit öfverfallen »icke allenast på publikt ställe utan än ytterligare hemma i sitt qvarter» — — — — »med den högst eftertänkliga undsäjelsen: du är en mössa och du skall dö som en hund om du sätter dig emot mig och mitt parti» Under den ganska vidlyftiga diskussionen, som med anledning häraf uppstod, yttrade sig bland andra Erik Öhman från Nya Kopparberget, hvilken »ansåg det som emellan Nils Jeremiasson och Brynte Halvarsson förelupit för ett narri eller groft , »Samhällsfrid och försonlighet» är det år 1888 införda »nya systemets» vackra valspråk; men i olikhet med det historiska föredömet, sökte man genast att från alla förtroendeuppdrag inom riksdagen utesluta misshagliga, politiska motståndare, ehuru makten an verket var grundad på ett valresultat från rikets största valkrets, hvars like pan åfängt torde söka. Bakslaget synes emellertid ha kommit hastigare och jemväl blifvit snöpligare än hvad mången af 1858 års stormän i sin blinda ifver kunde vänta; men sic eunt fata hominum! Äfven i det politiska lifvet kan man stundom finna att — »högmod går för fall»..