211 skämt», men denna uppfattning delades icke af det stora flertalet. Med 107 röster mot 54 blef Nils Jeremiasson »ovärdig förklarad att nu eller framdeles varda riksdagsman». Mindretalet deremot röstade för ett under öfverläggningen framstäldt förslag om offentlig afbön, 10 daler smt böter samt förlust af säte och stämma i ståndet uti sex veckor. Omedelbart derefter anförde Jonas Jakobsson från Stockholms län mot en af hattpartiets dåvarande främste män inom ståndet, Lars Torbjörnsson från Bohuslän, hvilken någon tid under nästföregående riksdag, efter Olof Håkanssons plötsliga frånfälle, varit ståndets talman och en af dem som verksammast bidrog till Timanders bortvoterande 1761, att han »allt ifrån riksdagens början ifrigt sökt utvidga sin riksdagsmannarätt utöfver de gränser som i riksdagsordningen finnes utstakade» o. s. v. Ehuru det renskrifna protokollet här blifvit afbrutet — 10 oskrifna blad följa nämligen härefter — är dock kändt, att »den anfallne försvarade sig käckt och understöddes af flere; han yrkade att frågan skulle bordläggas, men detta förklarades af sekreteraren för olagligt. Förbittrad häröfver, och utan tvifvel inseende, att kamp var fåfäng, gick Lars Torbjörnsson sin väg efter ett häftigt utfall mot talmannen. Större delen af hans anhängare följde honom, hvarefter förslaget om hans uteslutning med stor röstöfvervigt blef bitallet. Dermed var motståndet bland bönderna qväfdt; ingen vågade vidare upphäfva sig mot pluralitetens åsigter»1. I nästa plenum 5 Öktober beslöts, att de ledamöter, som gått bort med Lars Torbjörnsson, skulle plikta 8 öre smt och undfå varning, och en vecka senare, 12 Öktober, justerades skrifvelser till K. M:t öm anställande af nya val efter bägge dessa, sålunda uteslutna medlemmar. Nästan omedelbart efter sitt inträde i ståndet, inlemnade Per Persson ett »ödmjukt memorial», af honom sjelf uppsatt och underskrifvet, och som derför såäsom ett prof på hans »skrifkunnighet» må meddelas, af följande innehåll: »Ibland de ärender, som mine hemmavarande medbröder i Nora bergslag, vid min afresa derifrån för några dagar sedan, enhälligt pålade mig vid herredagen att anmäla, var isynnerhet den missväxt på säd, hvarmed den högste Guden behagat denne och nästgränsande orter hemsöka, och hvarigenom bergsallmogens nöd och undergång blifver oundvikelig, så framt Riksens högloflige ständer ej genom utrikes spannemåls införskrifvande tager mått och steg deremot. Jag kan ock inför det hedervärda Bondeståndet betyga, att denne min och mine medbröders klagan är grundad och sannfärdig, samt alldeles fri från uppdiktadt samt planeradt skri och rop. Såsom bevis deröfver må jag endast åberopa den hüändelsen, att då de förra åren denna tiden nästan hvar torgdag funnits 200 t:r säd till salu i Nora stad, är nu deremot några få lass till finnandes. Af Riksens högloflige ständer, som både vilja och kunna afvända denna fara och nöd, förväntar alltså Nora bergslag att härutinnan blifva undsatte antingen med spannemål utifrån eller de orter inom riket, der något odisponeradt upplag kan vara att tillgå, hvarom jag ödmjukast anhåller, samt att det bhedervärda Bondeståndet med dess gällande föreskrift till de öfrige re-Vertive stånden denna min anhållan understödja täcktes. Stockholm den 6 November 1771. Pär Pärsson, —— riksdagsfullmäktig för Nora bergslags härad.» 1 Malmströms polit. hist. VI: 268.