229 Enligt 1766 års bevillning till brudskatt, tyckes ofelbart att Bondeståndet, i jemförelse mot de öfriga stånden, fått känna den drygaste delen. Vågar således till denna gärds utgifvande föreslå följande alternativer. 1:o. Att ledamöter af alla stånd blefve utsedde att i sammanträde något biligare jemka och repartera denna gärd än 1766 års förordning innehåller, hvilket dock torde medföra den olägenheten att det drager ut på tiden, eller 2:o. Att Bondeståndet ovilkorligt ingår att betala, då tiden infaller, en lika stor brudskatt, som ståndet åtog sig 1766 års riksdag; men som hemmans klyfning i mindre delar så väl som folknummern ansenligt ökat sig ifrån den tiden, så tillstyrkes, det den tillökning, som hemmansklyfning och folkökningen utgör, kunde af K. M:t reparteras till förminskning af den fattigaste klassen inom vårt stånd, och 3:o. Yttersta medlet, i fall Riksens ständer ej nu kunde förenas om bröllopsgärden, föreslås, det ett kreditiv eller försäkring af R. St. nu utgifves, till så stor summa eller något större än år 1766 beviljades, att upplånas emot billigaste vilkor, som vid höga förmälningen straxt finge lyftas med det vilkor, att R. St. vid nästa riksdag då kunde repartera samma summa till betalning sins emellan». Ståndet biföll en lika stor bröllopsgärd som den 1766 beviljade, i förtröstan att K. M:t med afseende på missväxt och andra möjligen infallande olyckor täcktes så föranstalta, att en likhet mellan lika skattskyldige måtte vinnas och de mindre hemmansegarne och fattigare njuta någon lindring. I plenum följande dag »Utnämdes en deputation af 16 ledamöter, hvilka anförde af riksdagsmannen Per Persson i Vassland ifrån Örebro län afgingo, så väl för att särskildt kungöra Preste- och Borgarstånden Bondeståndets beslut af den 21 Februari, att hos Konungen i und. aflägga tacksägelse för den mot ofrälse stånden genom verkställighet af säkerhetsakten viste outsägliga nåd, som ock, att hos de öfrige trenne stånden samfält betyga den fägnad deras vidtagne åtgärd till minnets bevarande af Svensksunds seger Bondeståndet tillskyndat». På riksdagens upplösningsdag, 24 Februari, blef Per Persson utsedd att deltaga i 1793 års revision af Riksgäldskontorets förvaltning, äfvensom att anföra en mindre deputation af 6 ledamöter för att hos ståthållaren och landshöfdingen i Gefle, Johan af Nordin, »ådagalägga ståndets erkänsla och högaktning» för den gästfrihet som ståndet under riksdagen åtnjutit. »Det låg nämligen i de styrandes intresse att riksdagsmännen denna gång ej skulle besväras hvarken af trängsel eller dyrhet, en omsorg som ock, hvad bönderna beträffade, hade åsyftad verkan». Härmed var Per Perssons riksdagsbana slutad, ty den följande riksdagen upplefde han icke. Att han emellertid som riksdagsman åtnjutit ett godt ånseende framgår bland annat deraf, att den som statsman bekante biskop Wallqvist i Vexiö i efterlemnade skrifter lär egna honom ett ganska berömligt erkännande. Att han för öfrigt ansågs ega ett stort infytande inom sitt stånd vittnar den kända anekdoten om gunstlingen Sehröderheims brorskap med Per Persson, hvarom det berättas, att denne vid ett senare sammanträffande i Stockholm fortfarande behöll minnet deraf, men af Schröderheim hånfullt afvisades med det näpna svaret: »hut, Per