274 Vid behandling 21 Juli af väckt fråga, angående skyldighet för egare af vattenverk, att mot i föreskrifven ordning bestämd ersättning förändra eller alldeles borttaga detsamma, derest det funnes vara till skada för andras egor, uppträdde Lars Israelsson mot förslaget, och förklarade sig så mycket hellre biträda en föregående talares yrkande om afslag derå, »som den föreslagna nya författningen slutligen skulle kunna leda derhän, att många bergverk och grufvor komme att försvinna i brist af vattentillgång». Detta yrkande rönte dock icke ståndets sympatier, emedan vid anstäld votering förslaget bifölls med 60 röster mot 21, hvarjemte de öfriga stånden äfven biföllo detsamma, så att skrifvelse derom till K. Mit affärdades. I plenum 24 Juli föredrogs till slutligt afgörande Lag- samt Allmänna besvärs- och ekonomiutskottets »gemensamma» betänkande med förslag till sådan ändring i allmänna lagens stadganden i 24 kap. 5 och 6 §§ byggningabalken, att det måtte tillåtas delegare i särskildt upprättade s. k. brandstodsföreningar i landsorten att utgå ur sådan förening och i stället ingå i den genom k. kungörelsen 15 April 1782 stiftade »allmänna brandförsäkringsfonden». Under den öfverläggning, som uppstod öfver detta förslag, yttrade Lars Israelsson, att som det »i Nora och Lindes fögderi funnes en brandstodsförening, hvilken vore för orten passande och derjemte billig, så syntes det honom icke rättvist att någon delegare skulle få rubba sina derstädes redan ingångna förbindelser». Utskottets förslag bifölls dock af alla stånden, och uti den derom aflåtna skrifvelsen till K. Mit förordades den ifrågasatta lagförändringen, likväl med förbehäll att de på bestämd tid ingångna brandstodsföreningarne icke finge rubbas eller upphäfvas, med mindre alla vederbörande derom åsämjades. I plenum 10 Augusti behandlades förslaget till ny bevillningsförordning, hvaruti äfven förekom den bestämmelse, att för hundar skulle erläggas bevillning med en rdr för hvarje knähund samt 8 sk. banko för hvarje annan hund utan åtskillnad. Då denna punkt föredrogs yrkade Anders Jonsson från Vesternorrland, att vallhundar skulle befrias från dylik bevillning. Han erhöll ock understöd af åtskilliga andra ledamöter från de norra orterna. I motsatt riktning yttrade sig Lars Israelsson »med åtskilliga andre, hvilka funno vallhundar desto mindre böra undantagas, som derigenom skulle öppnas tillfälle för mångfaldige underslef, så att afgiften för hundar blefve nästan ingen, och om man eger en god vallhund, må derföre gerna betalas den föreslagna afgiften; i anledning hvaraf ståndet, uppå talmannens föreställning, biföll hvad utskottet i denna del föreslagit». 5 På tal om bevillning för hundar, torde förtjena att äfven erinras on åtskilliga andra bestämmelser i 1812 års bevillningsstadga, hvilka numera knappast någon skulle vilja på allvar ifrågasätta och hvilka man säkerligen endast med svårighet skulle kunna tillämpa. Sålunda stadgades i IV art. »om bevillningsafgifter för vissa öfverflödsartiklars bruk och nyttjande» bland annat, att hvar och en mansperson öfver 15 år som rökte, suusade eller tuggade tobak, och som tillhörde Ridderskapet och adeln, eller presterskapet, eller vore borgare eller ståndsperson, så i städerna som på