275 landet, skulle erlägga 12 skill., samt hvar och en af allmogen, i tjenst varande skattskrifne manspersoner jemte öfrige af arbetande klassen 6 skil. Det enda undantag, som härifrån fick ega rum, var för gemenskapen af kronans krigsfolk, så länge de voro i verklig tjenst. I fråga om denna förbrukningsafgift stadgades vidare, att som densamma utgick allenast af förbrukaren, så skulle ock behörig anmälan vid mantalsskrifningen göras af alla dem, hvilka önskade fritagas från en dylik afgift, hvarjemte den, som sålunda afsagt sig tobaksförbrukning, men ändock dermed beträddes, skulle göra sig förfallen till 5 rdrs böter, angifvarens ensak. Till att förekomma öfverträdelser mot dessa bestämmelser föreskrefs derjemte, att efter mantalsskrifningarnes slut skulle för hvarje socken upprättas förteckningar öfver alla dem, som afsagt sig förbrukningsrätten af snus och tobak, hvilka förteckningar, sedan de à sockenstämma blifvit upplästa, sedermera skulle anslås i sockenstugan. Vid påföljande mantalsskrifning skulle samma förteckning ånyo uppläsas inför den vid förrättuingen närvarande menigheten, och om vid sådant tillfälle tvänne välfrejdade män kunde intyga, att någon på förteckningen upptagen person under året gjort sig skyldig till förbrukning af snus och tobak, skulle densamma i laga ordning befordras till utgifvande af den stadgade plikten. Så vidt bevillningsförordningen dertill gifver anledning, egde fruntimmer full frihet ått i hvad form som helst begagna snus eller tobak utan afgift. Deremot finnes det i samma förordning en §, nästan uteslutande skrifven för menniskoslägtets »bättre hälft», och hvaruti lagstiftaren antagligen trott sig finna en god guldgrufva för staten, nämligen i fråga om fruntimrens fåfänga i klädsel, särskildt då de utstyrde sig i siden. Sålunda innehöll 4 § stadganden om afgifter för bruket af sidentyg och förgylda möbler. I ett mom. föreskrefs nämligen att Ridderskapets och adelus, Presteståndets, Borgareståndets och alla andra ståndspersoners fruar och hustrur, som brukade sidentyg, skulle erlägga 24 sk., samt deras döttrar, öfver 15 år, 12 sk.; hvaremot tjenare, alla öfriga till arbetsklassen hörande af qvinnokönet i städerna, likaledes handtverkares, mjölnares, smeders och flera deras vederlikars på landet, äfvensom allmogens hustrur, döttrar och pigor, samt torparehustrur och af arbetsklassen i öfrigt, jemte rttares, soldaters och båtsmäns hustrur sluppo med 4 skillingars bevillning; och tillämpades enahanda bestämmelser i afseende å kontrollen häröfver, som här ofvan finnes omtaladt för tobakskonsumenter, tillika med den uttryckliga föreskrift, att, om än sidentygspersedeln var större eller mindre, således för klädningen som för halsduken eller bandet, skulle afgiften likafullt erläggas. Men äfven herrarnes fåfänga att begagna t. ex. fickur, var en nagel Sgat för den tidens statsekonomer. Sälunda föreskrefs att begagnandet af guldur kostade 12 sk., och »för alla andra fickur» 6 sk. bevillning pr st. Deremot slapp man bevillning för promenadkäppar, glasögon eller »näsklämmare», antingen dylika persedlår ännu icke så allmänt begagnades eller om andra hinder möjligen förefunnits, som icke medgifvit åförande af dylik skatt. ; det föregående äro den IV artikelns festa paragrafer mer eller vidrörda, nämligen den 3:dje om tobak, den 4:de om siden, den om fickur och den 7:de om hüundar. Af öfriga nu förbigångna §§, i öga mindre öte